Bortsett från Friends var ”Riket” en av få serier jag bingetittade på under 90-talet. Tilltalet kändes nytt. ”Riket” var kuslig, mörk, svart och med många revolterande sparkar mot allt vad gängse normer heter.
Lars von Trier har ju sedan dess utvecklat sitt enfant terrible, men redan då var han en filmregissör som inte gav oss det vi brukar få i möblerade tv-rum.
Platsen för den svenska premiären är väl vald. Sjuttiotalsdrömmen Helsingborgs stadsteater ligger alldeles invid det sund Stig-Helmer spanar ut över i slutet av varje avsnitt, men nu är vi på svensk mark och det här är en uppsättning som i stort sett bara drar komedikortet ur leken.
”Riket” i Helsingborg är en uppsättning lika trygg som det Volvo Stig-Helmer åkallar i natten i de kultförklarade scenerna från Rigshospitalets tak.
Föreställningen puttrar på och allt, ska understrykas, är mycket välgjort. Röken lägger scenen i dimmor i inledningen, kostymen är väl genomförd i vitt, blekrosa och blodrött, den kongeniala musiken gnisslar och bultar för att ibland skäras genom av gossopraners sköna röster, den vridbara scenen kan bli till kulvertar, hissar och operationssalar.
Även spelet är odiskutabelt. Även om det givetvis är svårt att fylla Ernst-Hugo Järegårds sjukhustofflor har Nils Dernevik hittat en karaktär med lagom blandning mellan pondus och självömkan. Maria Kulle som den spiritistiska fru Drusse är världsbäst på att vara urstark som svag och sjuk. Ja, hela gänget levererar, vilket är en fröjd att se.
Men ”Riket” på scenen är väldigt o-Triersk. Den osäkras aldrig. I storebrorslandet Sverige har den tappat mycket av sin övernaturliga lyskraft.
Att vetenskaplig evidens även i vår tid utmanas av såväl naturtro, rädsla som personlig ärelystnad är definitivt aktuella teman även i dag, men trots att det finns möjligheter blir föreställningen inte mer än en antydd kommentar till vår samtid.
Vilket förstås är lite synd, men vi har trots allt rätt roligt på vägen, och som Lars von Trier själv säger – vi får ta det goda med det onda.
Riket
Av: Lars von Trier och Niels Vørsel
Dramatisering: Nicolei Faber
Regi: Malin Stenberg
Scenografi: Zofi Lagerman
Kompositör: Leo Sander Svensson
Medverkande: Sasha Becker, Gustav Berg, Nils Dernevik, Kajsa Ericsson, Scilla Gandsjö Gullstrand, Peter Järn, Maria Kulle, Elin Norin, Robert Olofsson, Saga Widjer, Olof Yassin
Scen: Helsingborgs stadsteater