Oidipus, Antigone och Sara Stridsberg – tunga namn inom dramatiken. Ändå är En grav för två ett både bedårande och vardagligt drama som vem som helst kan relatera till. Liksom de gamla grekerna borrar Sara Stridsberg gång på gång efter bränsle i familjen och dess komplicerade relationsmönster, inte minst mellan papporna och döttrarna. I kammardramat Sårad ängel, som sattes upp på Dramaten för några år sedan, hasade en annan trasig far runt scenen utrustad med morgonrock och en uppsjö livslögner som en medberoende dotter tvingas parera.
På Galeasen rör sig far och dotter i ett ingemansland. De är på flykt och har hamnat på en katastrofplats. Uppsköljda ting från havet för tankarna till andra människor på flykt, människor som mister sin identitet då allt tas ifrån dem. Här möter vi Oidipus som säger sig ha varit kung, men nu är ingen utom en narcissistisk skärva av sitt forna omnipotenta jag, en tiggare utan ägodelar eller status – eller kanske en pappa vilken som helst som vill ha allt ljus på sig.
Han borde vara svår att älska men Johan Rabaeus ger honom en charm som är svår att motstå. Inte minst för Antigone, hans tonåriga dotter som hårdhudat försöker, men har svårt att dölja sin ambivalens. Oidipus är ju allt hon har kvar när modern har gått ur tiden.
Maja Rung är en festlig joker i leken. I hennes biroller har Sara Stridsberg tagit ut svängarna humoristiskt, en humor som regissören Natalie Ringler och framför allt Rung själv förvaltar väl. Utan att kliva över buskisgränsen ges utrymme för generös och komisk satir, med blinkningar till vårdreformer och institutionaliserat utanförskap.
Även om allt börjar med mörker och muller så lättar det, också i musiken, framåt slutet. När vi så småningom ser Antigone lämna scenen vågar vi faktiskt tro på att något stort kan lura i mörkret.