Filmutbud domineras idag av förtäckta reklamfilmer för plastprodukter. Men det finns fortfarande konstnärer som gör stor konst. Regissören Martin Scorsese är en av dem. 80-åringen har kritiserat dagens superhjältefilmer som enligt honom liknar AI och fördummar en ny generation av potentiella filmälskare.

Det går inte att avfärda Scorsese som en grinig gubbe när han backar upp sin frispråkighet med ett tre och en halv timme långt mästerverk som ”Killers of the flower moon”.

Speltiden är motiverad till skillnad från i utdragna blockbusters. Det är delvis för att ”Killers” är hantverksmässigt fulländad: foto, scenografi, musik och skådespeleri är i absolut toppklass.

Filmen är baserad på journalisten David Granns fackbok, en förlaga som tagit fram det bästa med Scorseses sätt att hantera familjära teman: våld och makt.

Ernest (Leonardo DiCaprio) återvänder hem till Oklahoma och träffar morbror Hale King (Robert DeNiro) som har status i staden som en vän till urinvånarna.

Skenet bedrar. King vill utrota urinvånarna och ta deras oljerika land. Han utnyttjar den ryggradslöse Ernest och råder honom att göra ”en smart investering” och gifta sig med Osagekvinnan Mollie (Lily Gladstone).

Mollie blir filmens sympatiska hjärta, stoisk och med en integritet som mals ned av Kings ondskefulla planer.

”Casino”, ”Goodfellas” och ”Wolf of Wall street” har visat gangsterlivets hedonistiska lockelser och moraliska förfall.

I ”Killers of the flower moon” finns ingenting förskönande, bara korruption och girighet bakom en mask av välmening.

Valet att bli ett monster fångas med komplexitet i DiCaprios ansikte när Ernest vacklar mellan kärleken till sin fru och åtagandet i morbroderns kallblodiga komplott.

Filmen är en inblick i ondskans psykologi. Manipulationen, självbedrägeriet och tystnadskulturen bakom fruktansvärda brott som lagt grund för de spöken av rasism och strävan efter vit överhöghet som fortfarande hemsöker USA.