Häxprocesser! Aldrig slutar vi intressera oss för 1600-talets fasaväckande dödsdomar i rättegångar där eliten dömde med barns berättelser som bevis.
De brinner i konsten: vem kan glömma häxbålet i Ingmar Bergmans Det sjunde inseglet, eller Arthur Millers Häxjakten, eller för den delen Therése Söderlinds Vägen till Bålberget häromåret som med versaler citerade en minnesten på platsen där ett helt samhälle gick under: KVINNOR DOG/MÄN DÖMDE/TIDENS TRO/DRABBAR MÄNNISKAN.
Bara i vår har mexikanska författaren Fernanada Melchors Orkansäsong och finska historikern Marko Lambergs Häxmodern översatts till svenska – i skilda genrer berättelsen om häxprocessernas kärna. De började ofta med anklagelser mot en avvikande äldre kvinna, som det var ofarligt att ge sig på. Vittnen drevs fram, och till slut blev det farligt att inte vittna, härma, upprepa, brodera ut fantasierna.
Många laddningar sattes i spel i ett samhälle där djävulen var ett faktum som jämte läskunnigheten var maktens privilegium och utbildning. Och genom att vittna kunde den fattiga och plågade – en piga, en dräng, ett missförstått barn – nedkalla straffdomar över dem som haft makten.
Året 1676 i slutskedet av det som ska gå till historien som ”det stora oväsendet”, åtta års häxprocesser som leder till omkring 300 dödsdomar i Sverige. Ett av de viktigaste vittnena i detta stormaktstidens mörker är 16-åriga Lisbet Carlsdotter från Katarina församling på Södermalm i Stockholm, den plats där trolldomsrättegångar samsas med nattliga ”vakstugor” som ska skydda barn från att föras bort av häxor, men snarare blir rykteshärdar och sambandscentraler. Här utspelar sig Sisela Lindbloms roman Brinn! – i de kyffiga rummen, på de hala gatorna, och i Lisbet Carlsdotters föränderliga tankar.
Till de intensiva beskrivningarna av dagar och nätter år 1676 , med lukter, kroppsvätskor, djur, väderlek och sår, så infogar Sisela Lindblom en samtida ”hobbyforskare” från Göteborg som blir alltmer besatt av att veta mera om häxeriet, som sugs in i sin dators skimrande sken på tåget mot Stockholms arkiv.
Om häxprocesserna kan vi veta en hel del eftersom svenska arkiv bevarar rättegångsprotokoll där minsta utgift för till exempel näver till häxbålen förtecknats. Det som saknas är naturligtvis inifrånskildringar, som hobbyforskaren hör eka genom tiden. Men Lindblom frikopplar eventuella autofiktionsmisstankar när hon låter sin hobbyforskare pröva det övernaturliga, och flyga till det förflutna, där hon blir en Gulliver på läskig resa. Egentligen en onödig fälla, men ett modigt experiment.
Sisela Lindblom är dramatiker och regissör, och det ger hennes romaner en fantastisk scenisk dimension. Hon är en makalös språkekvilibrist, en stilimitatör som formar språk efter det samhälle som födde det. Skräddardottern Lisbet blir än en Pippi Långstrump, än en ond manipulatör, än ett övergivet barn.
Känslan av hur häxprocesserna gjorde sina dubbla offer till marionetter är otäck. I den listiga satiren över vårt materialistiska livsstilsamhälle, De skamlösa från 2007, gestaltade Lindblom med samma skärpa drömspråket i ett samhälle där tillträdet till drömmarna kostar ödesdigert mycket.
Brinn! kan inte läsas på ett enda sätt, romanen är vildare än så. Vår tids konspirationsfantasier ryms också här, drömmen om att med ord styra världen, ”det sneda är ännu mera sant”. Men djupast är nog den stora vreden.
Som när Lisbet Carlsdotter förs mot sin egen avrättning – nu har vinden vänt, och det är de tidigare belönade vittnena som ska dö – och låter för ett ögonblick historien stanna upp.
”Nu närmar vi oss Hötorget. Här är mycket folk. De har kommit för att se oss plågas, men jag tror egentligen att de, precis som jag, är alldeles rasande.”