Domstolsväsendet, polisen (framför allt polisen) och utbildningssystemet ligger i skottlinjen för Steve McQueens antologi Small axe, även om blottandet av rasism inte alltid är huvudtemat. Filmen Lovers rock handlar rätt och slätt om festkväll i en villa – med all glädje och all dramatik som en vanlig fest innebär. Långa scener med dans och nattlig salongsberusad sing-a-long ger för övrigt svårartade fantomsmärtor efter alla sorters fest just nu.

När orättvisor ska beskrivas på film och tv är det ofta frestande att låta den utsatta få en storslagen revansch, utrusta den med vassa oneliners och comebacks eller brassa på med storslagen, stämningsförhöjande musik.

Även om det förekommer vissa revanschelement, visar Steve McQueen att han inte behöver något berättarmässigt krimskrams. Han använder sig istället av ett bildspråk där kameran ligger kvar länge på ansikten, han fokuserar på nervöst nagelskrapande i bänkar och fötter som flyttar sig under bord – långt mer effektivt (och snyggt) än en smygande stråkorkester för att fläska fram känslorna.

Som gammal videokonstnär hittar McQueen nästan alltid intressanta eller utmanade bildvinklar som får varje berättelse han ger sig på att kännas unik och helt ny.

Small axe är en filmantologi snarare än en tv-serie. Var och en av de fem filmerna: Mangrove, Lovers rock, Red white and blue, Alex Wheatle och Education är fristående från varandra och bra i egen rätt, men helheten är större än delarna: En ambitiös skildring av den så kallade Windrush-generationen – människor från de forna brittiska kolonierna i Västindien som kom till Storbritannien som arbetskraft mellan slutet av 40-talet och 70-talet för att bygga upp samhället efter kriget.

Det blir en väv av utanförskap, gemenskap och att hamna emellan två olika identiteter.

Även om filmerna handlar om olika saker – ett rättegångsdrama, en fest, en man som vill bli polis, en biopic över författaren Alex Wheatle och ett orättvist skolsystem – har de gemensamt att de osentimentalt och rakt visar den systematiska rasism som drabbat Windrush-generationen (döpt efter det första skeppet som transporterade människor från de västindiska till de brittiska öarna).

Steve McQueen har gjort sig känd för att kunna skapa nagelbitarspänning i långa, långsamt berättade scener. I hans debutlångfilm Hunger, som är lite över en och en halv timme, består nästan en tredjedel av filmen av en enda scen. Den typen av bildberättande är egentligen det enda jag saknar – det hade det verkligen funnits utrymme för i de över sex timmar som Small axe utgör.

Min andra invändning är att detta främst blev ett verk för den lilla skärmen. Small axe förtjänar en bioduk.

Small axe visas på SVT play.