Lars Norén hann passera många faser i sitt författarliv. Från rika ordflöden till minimalistisk reducering. Från hyperrealism till suggestiva drömspel. Humor och allvar, smärta, glädje – allt rymdes i hans universum och han hade också förmåga att musikaliskt och rytmiskt uttrycka det i både ord och regi.

I Son Fader Moder är allt upplöst. Alla tider existerar samtidigt. Det frestar att kalla hans enaktare, som ju var en av de allra sista han skrev, för ett testamente. Och om det inte vore för dess förhållandevis lätta anslag så kanske den är det.

Vi är tillbaka i på hotellet där allting började. Det ekar av repliker från de pjäser han slog igenom med, de självbiografiska familjeuppgörelserna Natten är dagens mor och Kaos är granne med Gud. Men nu är scenen tom, avskalad, i avsaknad av rekvisita. Det är här familjemedlemmarna kliver omkring i resterna av det som en gång var liv. Pojken är liten och vuxen på samma gång. Mamman finns i två gestalter. Pappa patriarken skrapar skeden mot tårttallriken och häver ur sig floskler, upprepar dem, som om han vore på väg in i senilitet.

Vad är verkligt och vad är dröm? Vem lever, vem är död? Här får vi kontakt med de döda och vi hör orden från en död dramatiker. För alla oss som har mist en älskad är det en trösterik tanke denna att de finns kvar och att vi fortfarande kan nå dem. Denna tanke löper förstås också som en linje genom Noréns dramatik. Reminiscenserna av de döda och av det som har varit fortsätter att påverka oss långt efter deras död.  

Mycket är sig likt i alltså, i Noréns universum. Men ändå är det något icke-Norénskt med den här uppsättningen i regi av Martin Rosengardten. Replikerna faller tyngre än vanligt och saknar det eftertänksamma djupet. Jag saknar också något av den humoristiska undertonen och vilan som brukar finnas i mellanrummen. Pjäsen skissas snabbt på Malmö stadsteater och går också i mål på under de sjuttio minuter som är annonserade.

Men det finns underbara passager. Den trotsiga uppsynen hos barnet, som rytmiskt stampar foten i golvet och vägrar låta sig kuvas. De två kvinnornas samspel, som speglar moderns olika sidor av jaget. Vackrast är det poetiska  pas de deux som görs mellan sonen i hans två gestalter. Det uttrycker en lika kärleksfull bindning som smärtsam separation mellan barnajaget och den vuxne mannen, en påminnelse om att barnet lever kvar i oss och att vi måste vårda dess blåmärken.

Så kanske ändå – ett testamente. Ett hopp om ljus. Och en uppmaning till oss att inte vara rädda för döden.