När Mattias Andersson tillträdde som konstnärlig ledare på Dramaten var det med en tydligt uttalad frågeställning. Vad innebär det att vara en nationalscen, att vara hela Sveriges scen i ett polyfont, mångfacetterat och segregerat samhälle? Hur kan teatern bli en angelägenhet för och representera alla svenskar på ena eller andra sättet?

Strax efter tillträdet pandemistängde teatern och när den nu åter öppnar efter arton månader är det med en mångstämmig föreställning med utpräglad Anderssonsk röst. Den yttersta minuten bjuder varken på strömlinjeformat berättande, dramatisk kurva eller något entydigt budskap. Däremot finns ett ärligt, medmänskligt och seriöst menad nyfikenhet på livets och människans stora frågor.

Att som skådespelare få frågan vad man vill göra av en sista minut på Dramatens stora scen har uppenbarligen väckt känslor. Någon vill alls inte delta, någon fylls av prestationsångest, någon frågar helt sonika sin dotter, någon lämnar över sin minut till någon annan i tron att det blir bättre så. Dikter, sånger, dramer, dans – här ryms allt och nog skönjs så småningom ett tema, en riktning.

Jo, tiden är förstås en nyckelspelare, dels visuellt med Ulla Kassius digitala siffror som räknar ner sekunderna i fonden, men här handlar det om tiden också sedd ur det större perspektivet. Ingela Olssons och Stina Ekblads betraktelser påvisar båda hur vissa tider i livet är mer levande än de nu pågående. Hur en plats kan binda samman tider trots att femtio år skiljer åskådliggörs i Per Mattssons berättelse kring sin allra första fiaskoartade minut (i Mimi Pollaks Tartuffe) på Stora Scenen jämfört med nuets.

Andersson och hans ensemble har skapat ett kalejdoskop där varje förskjutning av den guldinramade vridscenen lägger ett nytt perspektiv av verkligheten i dagen. Här möter vi de dysfunktionella familjerna, gängskjutningarna, de osynliga Uberbuden, de många olika språken som klingar i vårt land. Här möter vi längtan efter att skratta och locka till skratt, att älska och att älskas, att få spela de stora rollerna eller att få de tysta birollerna att stå i centrum. Här är ömsom slagsmål om utrymmet, ömsom unisont och enhälligt.

Om teatern är de tiljor som föreställer världen uppvisas här en rik, lustfylld och ibland spretig värld där all kraft hämtas ur kollektivet.