Vissa teaterföreställningar ger förevändning att gå tillbaka till källan, i detta fall främst George Cukors film Gasljus från 1944. Det är njutbart att se filmen som kastar oss tillbaka till ett London där 1880-talet skildras utifrån 1940-talets glasögon. Ingrid Bergman fick en välförtjänt Oscar för den kvinnliga huvudrollen i thrillern som gjorde ”gaslighting” till ett begrepp.
Melody Parker tycks också ha gillat den här svartvita pärlan, för även om berättelsen på Kulturhuset Stadsteatern ligger närmare Patrick Hamiltons originalpjäs från 1938 är filmreferenserna många. Hennes uppsättning utspelar sig kammarspelsaktigt i ett och samma rum, en tidlös salong, där gasljuset och dess skiftningar är centralt för hela storyn. Den är flerdimensionellt placerad i tiden – Henrik Norléns polisonger och mönstrade skjortor andas 70-tal medan andra markörer tar oss till 1900-talets början.
Kanske vill Parker med det säga att temat är evigt. Manipulationen går ibland i den förblindade kärlekens ledband. Med ”gaslighting” menas i dag psykologiskt våld, hjärntvätt, när någon förvränger ens verklighetsbild så att man börjar betvivla sin egen omdömesförmåga, ja sin egen mentala hälsa.
Den här balansgången mellan galenskap och förstånd var ett spel Ingrid Bergman behärskade till fulländning. Även Helena af Sandeberg bär neurosen som en mantel runt sig, och även om jag har en smula svårt att tro på hennes dragning till den självgode Jack i Henrik Norléns gestalt spelar hon sig skickligt genom traumats olika stadier.
Det här är inte bara Parkers uppsättning utan väldigt tydligt frukten av ett gemensamt arbete från ett konstnärligt team som tillsammans nyligen gick ut Stockholms dramatiska högskola. Det är ljuvligt och skönt, särskilt efter denna pandemi, att se hur både ljus, musik och rumslighet ges betydelse i ett kammarspel där fyra i sammanhanget gamla rävar delar på fem roller. Musiken som skiftar atmosfär men på det hela taget bäddar in skeendet i en ganska behaglig stämning. Ljuset som också det ändrar karaktär men drar berättelsen åt skräckhållet och så detta rum som bär på hemligheter och som med sina dolda gömmen blir en del i själva manipulationen.
Det är ett klaustrofobiskt rum med blott ett draperiklätt fönster som öppning mot omvärlden – vilket givetvis påminner oss om att detta i mångt och mycket är ett drama om isolering – ett ord som allt fler av oss har lite för stor erfarenhet av i dessa tider. Att isolering och avstängdhet kan innebära stora faror blir uppenbart.
Kristofer Kamiyasus dandydetektiv blir i sammanhanget en lika förtjusande som osannolik figur, vilket förstärker uppsättningens komplexitet. För när vi tror att vi är hemma, när vi tror att alla bitarna i pusseldeckaren har fallit på plats, osäkras dramat som en laddad revolver och vi kan plötsligt inte vara säkra på om vi själva är riktigt psykiskt stabila. I slutscenen står det tydligt att vi aldrig kommer att få hela sanningen kring vad som pågår bakom de lyckta dörrarna. Där pågår livet, precis som i Shakespeares Macbeth, vars berömda monolog också citeras i slutscenen:
”En skugga blott, som går och går, är livet;
En stackars skådespelare som larmar
Och gör sig till en timmas tid på scenen
Och sedan ej hörs av. Det är en saga,
Berättad av en dåre; låter stort,
Betyder intet.”
I de här scenerna sitter jag på riktigt och ryser. Och om jag inte är alldeles galen själv kan jag lova att Melody Parker och hennes team går en lovande framtid till mötes.
