På Norrbottensteatern sitter de vid rodret på egen hand som manusförfattare (Emma Molin och Emma Peters) samt regissör (Peters). Till besättning har de en ensemble där kvinnorna är i majoritet och de flesta både kan sjunga och spela instrument.
Det är ett bra startkapital då glitterdraperierna liksom husbandet är på plats och då kvällen inleds med en tidskavalkad från knytblus och långkjol via 70-talsvelour och Lanefelt-trikåer till disco, floss och rap. Allt till tonerna av progglåten Ingen kommer undan politiken, som ju handlar om kvinnans eviga lott i livet.
Så följer en snitsig musikalisk satir som på revy-vis karikerar kända ansikten och även de tv-format i vilka de brukar dyka upp. Här heter deltagarna saker som Dandy Sådeså, Bianca Costello och Eva Ryse och i program efter program, om det så är Fångarna på slottet, Sin sanning, om det så leds av en norsk programledare eller en med stort och yvigt hår, får jaget bre ut sig på bekostnad av kollektivet.
Fram skissas en ytlig tid där framgång räknas i likes och där det är de individuella berättelserna som räknas även i kollektiva manifestationer som exempelvis Metoo. Jo, stundtals är vi bara snäppet mindre primitiva än de nollställda älgar som, helt enligt tv-förlagan, kliver in på scenen och uträttar sina behov. Bilden som tecknas är förvisso inte särskilt originell, men icke desto mindre både fyndig och träffsäker.
Kanske lite för rolig? Vad hände med själva temat? Jo, just när det börjar kännas som om den här samhällsanalysen faller på sitt eget grepp och själv blir väl ytlig gör en av knytblusarna – kanske heter hon Britt Ström – uppror och efterfrågar mer historisk kompetens. Och visst har hon rätt i att vi har mycket att lära av historien och våra föregångare.
Under ett kaotiskt styrelsemöte på plats i livmodern lyckas ensemblen sätta fingret på den splittrade feministiska debatt som förs och också chevalereskt, via Martin Sundboms desorienterade och vilsekomne gode man, välkomna mannen in i densamma.
Och vad berättar då den här revyn? Jo, även om det stundtals tycks som om allt stått stilla, att kvinnan, som det sjöngs i inledningsvisan, fortfarande ska vagga, damma, byta blöja och samtidigt behaga, går det i slutet – då historia möter nutid – att konstatera att vi ändå är en bit på vägen. Preventivmedel, samtyckeslag och snart kanske en kvinnlig statsminister.
Säkra sånginsatser, osviklig tajming och ett en proffsig manuskonstruktion. Nog har dubbel-Emmorna och Norrbottensensemblen gjort det värt att ta tåget till Luleå!