Brunt omslagspapper täcker scengolv och vägg. In kommer skådespelarna i svarta träningskläder. Så börjar Orlando i Luleå.
Det ska sägas, det är ju i grunden en märklig historia, som fascinerat otaliga.
Orlando handlar om en kärlekskrank yngling som förvandlas till kvinna och lever genom fyra århundranden. Hen vill bli poet, extraknäcker som ambassadör i Konstantinopel och hänger med kungligheter och den litterära eliten. Kärlekstörstande, identitetsskiftande. Allt flyter.
”Ett feministiskt portalverk”
På ett sätt är det verkligt bestående den ek som från begynnelsen till slutet står stolt på Orlandos ägor och som är föremål för hans taffliga försök till poesi. Det sägs att Virginia Woolf byggde sin roman på älskarinnan Vita Sackville-Wests tumultartade livsöde och haltande litterära framgångar.
Romanens betydelse kan inte nog understrykas. Orlando är ett feministiskt portalverk, föremål för otaliga genusstudier och en omtalad filmatisering från 1992.
Naiv snygging
På Norrbottensteaterns scen får allt omslagspapper snart en poetisk betydelse och de svarta träningskläderna skyms av tidsenliga detaljer: pipkragar, en plym, en krinolin.
Linda Wincent spelar den naiva snygging som genomgår en könsförändring. Det nya könet skildras med självklarhet, det är de bylsiga kjolarna som är svårhanterliga. Tillsammans med kollegorna, i synnerhet Jonas Hellman Driessen och studerande från Teaterhögskolan vägg i vägg bjuder hon på vältajmad komik och uppsluppen närvaro.
”Teaterpoesi i det lilla”
Många skådespelarkroppar på liten yta. Det är ljuvlig scenkonst med små medel. Regissören är influgen och heter Stefan Metz. En schweizare som har gjort succé på svenska scener med bland annat Peer Gynt på Göteborgs stadsteater. Här har han velat skildra en ”en poetisk dans genom tid och identitet”. Nog finns här poesi och och tillsammans med lekfullheten och lusten att spela den här pjäsen som döljer svagheterna. Allt är förlåtet, till och med den något klichétyngda slutsatsen om identitetens många lager när teaterkollektivets lust strålar så här.
Orlando är som en sprudlande mingelkväll med idel nya bekantskaper, svärmeri och förlösande skratt. Och teaterpoesi i det lilla, tänk bara hur rullat brunt omslagspapper om det slås mot en kärleksömmande kind kan låta som smattrande regn.