Kendall Roy (Jeremy Strong) är bra på att peppa upp sig själv. Varje gång hans sadistiske far Logan (Brian Cox) slagit ner honom studsar han tillbaka: ett peptalk framför spegeln, ett par nya sneakers, en lina kokain, och så är han igång igen.  

Iväg för att förgöra pappa och ta hans medieföretag.  

I tredje säsongen av Succession har Kendall, vars tröstlösa kamp för pappas kärlek vi följt från första avsnittets näst första scen, peppat upp sig till ett narcissistiskt svart hål. Han anlitar den coolaste pr-byrån, den hetaste advokaten och håller förfest i sin limousine där han tvingar alla att högläsa tweets på temat Kendall Roy. 

”Fuck the patriarchy”, ropar han oironiskt till paparazzifotograferna - hög på sig själv efter avslöjandet att hans egen far var inblandad i skandalen med försvunna migrantarbetare och strippor på familjeföretagets kryssningsfartyg.  

Han äger berättelsen nu. Allt går bra.  

Men i tv-drama läker inga sår, egentligen. I samma ögonblick som Kendall åter hamnar i närheten av faderns tunga kraftfält krymper han ihop till en liten pojke, strykrädd och klen.  

Formatet är precis som i de tidigare säsongerna något av ett ”veckans äventyr”: ständigt nya orsaker för familjen att samlas i vackra rum och säga hemska saker till varandra. 

Varje familjemedlem är köpa-en-egen-ö-rik, och skulle närsomhelst kunna lämna Manhattan och leva ett bekvämt liv utan stressen av att leda ett multinationellt medieföretag. Men de väljer att stanna hos varandra, blodsfejd eller inte.  

Själen ryser inför tomrummet, antar jag. 

Det är rollfigurerna som är ryggraden i Jesse Armstrongs berättelse om den dysfunktionella familjen Roy. Jeremy Strong, som lärt hantverket av Daniel Day-Lewis – metodskådespelarnas metodskådespelare – är omedelbart drabbande som den sårbare Kendall. Kieran Culkin är något slags komiskt geni i rollen som den kvicktänkte Roman Roy, med hård konkurrens från Tom Wambsgans som ägnar stora delar av säsongen åt att googla hur man gör toalettvin inför den fängelsevistelse han är övertygad väntar honom.  

Vi måste också nämna familjen Roys sjunde medlem: Nicholas Britells mäktiga Emmyvinnande kompositioner, pampiga och eleganta men med en liten dissonans som knuffar över dem på rätt sida överdådigheten. 

Ska vi jämföra Succession säsong tre med de två föregående så känns den marginellt tunnare, kanske för att Kendall, som berättelsen lutar sig mot, är så manisk och svår att få kontakt med.  

Det är så att säga mer action och mindre familjeterapi. Men även en marginellt tunnare säsong av Succession är bättre än det mesta på tv just nu.

Sucession har premiär på HBO 18/10.