Hypen var stor. ”Anthony Hopkins är fenomenal i rollen som demenssjuk gammal man” basunerades det ut. Jo visst…  Luttrad av branschens självsmek var det ett stycke information som synapserna högst motvilligt transporterade vidare mot huvudkontoret. Lite trött är man väl ändå på den givna ekvationen stjärna + handikapp = Oscar?

Förut – på Rain mans och Min vänstra fots tid – var det en fyndig spaning, nu bara en trött truism.

Men den gamle silverryggen Hopkins och kanske framför allt manusförfattaren och debutregisserande fransosen Florian Zeller spelar, respektive berättar, med en sådan excellens att de är värda ett helt fång gyllene pokaler.

Den som till äventyrs går i gång på uppluckrad varseblivning har kommit helt rätt här. The father är nämligen alzheimervärldens svar på Tenet. Samma skruvade tids- och rumsplan, samma kurragömmalek med åskådarens sinnen, men där Christopher Nolans actiondrama var en alldeles för lång logistisk exercis (vem gör vad, och när?) i framtiden är detta en flyhänt psykologisk tripp in i ett mentalt mörker som många runt omkring oss faktiskt irrar runt i.

Den bristande sjukdomsinsikten, förvirringen, aggressionsutbrotten hos den sjuke. Skuldkänslorna och hjälplösheten hos de anhöriga.

I det här fallet dottern Anne (Olivia Colman) som försöker hitta en sköterska till denna trilska gamla alfahanne som ”minsann inte behöver någon hjälp”. Mer än så handlar det rent fysiskt inte om. Dramat utspelar sig i helt i faderns sinnevärld. Det räcker alldeles utmärkt.

Det har poppat upp en hel del demens- och alzheimerfilm på senare tid (Supernova, Falling, Relic m fl) men ingen har tacklat ämnet på ett sånt här suggestivt och uppfinningsrikt vis (näst bäst är just Relic, där sjukdomen materialiserade sig som en skräckfilm). Här får vi ta plats i Anthonys alltmer eroderade hjärna, följa honom in i demensens slutna labyrint. Ingen utgång, inget hopp, bara ett sakta krympande medvetande.

The father utnyttjar med små, finurliga detaljer mediets överlägsna förmåga att dupera publiken, lura ögat och ja… skapa den för fiktionen livsviktiga illusionen. Lustigt nog är det en etablerad teaterman, den nämnde Florian Zeller, som lyckats gjuta liv i den här ytligt sett begränsade spelplanen. Det som skulle kunna bli en teatral sittning om ”viktiga saker” blir i stället ett otäckt drama om hur det kan kännas när vardagen kollapsar. Läskigare än så blir det inte. Speciellt inte för oss som har det i släkten…

Nå, gick ekvationen ut även denna gång? Jodå, Hopkins fick sin Oscar för bästa manliga huvudroll. Senast det hände var för övrigt 1992 då han prisades för sin ikoniska roll i När lammen tystnar: Dr Hannibal Lecter – även det en sjuk man, dock med helt andra symptom.