En kadett har hittats hängande död i ett träd, sannolikt självmord, men när någon bryter sig in i bårhuset och skär ut likets hjärta anar ledningen ugglor i den murriga mossan och tillkallar den ärrade före detta militärpolisen Augustus Landor. Det som först verkar vara ett lätt fall blir alltmer invecklat och snart trillar fler kadetter av pinn och akademins uppblåsta renommé börjar spricka i sömmarna.

Scott Cooper måste ligga bra till hos stjärnorna, eller så har han en castingagent som är fena på att lägga fram erbjudanden man inte kan säga nej till – denna förhållandevis småskaliga produktion bjuder nämligen på rena celebritetskavalkaden: Gillian Anderson (som nyttjar sina överspelade Thatcher-manér från ”The crown” när hon här gör en labil överklassdam), Charlotte Gainsbourg, Robert Duvall, Timothy Spall och Toby Jones är placerade i roller som är på gränsen till för små för deras yviga kändisauror. Speciellt gäller det galliska Gainsbourg som gör en undanskymd insats som bartender och återkommande sängkamrat till Landor.

Men den största behållningen är ändå okändisen Harry Melling i rollen som Edgar Allan Poe. Jo, just han, den gamle rysarnestorn dyker faktiskt upp här, i ung version, som en av kadetterna. Tydligen gick han ett tag på nämnda skola, vilket triggade författaren Louis Bayard att skriva den roman som ligger till grund för manus.

Här är Poe en tanig, klurig och beläst typ, hunsad av de andra männen. Han erbjuder sina nördiga tjänster att agera insider åt Landor – och snart växer en udda men fin bromance fram mellan skräckmästaren in spe och Christian Bales knepige krimmare. Allt framburet med en finmejslad och belevad Lord Byronsk dialog, som lyfter den mörkögda thrillern över genrekamraterna.

Det här eleganta och kärva who-dunnit-dramat leder fram till en småpajig Scooby Doo-upplösning, som nästan hinner dra ner betyget, men den följs sedan av en epilog som gör eftersmaken angenämt bitterljuv.

Bonusinfo: Titeln ”The pale blue eye” anspelar inte på The Velvet Underground-låten (som har ett plural-s på slutet) utan ett citat ur Edgar Allan Poes kända novell ”Det skvallrande hjärtat”.