Nazister som bor mitt ibland oss och gömmer sitt förflutna är ett tacksamt ämne för vår tid. Men The secrets we keep är för ooriginell för att vara relevant. 

Det är efterkrigstid och rumänska Maja (Noomi Rapace) röker en god cigg i parken i en amerikansk småstad. Hennes son leker bredvid när hon tror sig känna igen en man i närheten. Han hinner undan, men några dagar senare händer det igen. Snart är hon säker på sin sak. Efter några tråkiga familjescener där ingenting händer väljer Maja sitt tillfälle. Hon slår mannen och familjefadern (Joel Kinnaman) medvetslös och släpar med honom hem till sin källare. Hennes oförstående make Lewis (Chris Messina), stadens välkände läkare, försöker förstå vad allt handlar om.

Svaret är hämnd. Åtminstone verkar det så till en början. The secrets we keep är ingen ren ”revenge”-rulle. Tyvärr. Snarare en låtsas-intellektuell studie över rättfärdigat våld och minnets förgänglighet. Motivet för hämnden målas upp som ett mysterium eller kanske psykisk sjukdom. Tyvärr är det uppenbart vart allt barkar alldeles för tidigt. Maja söker vedergällning för någonting som hände hennes familj för länge sedan under andra världkriget. Minnen från krigsbrottet spelas upp i flackiga och svartvita flashbacks där ingenting går att urskilja. Mannen bedyrar att han är oskyldig men Maja är bergsäker.

Resten av The secrets we keep är en utdragen process för att tvinga fram ett erkännande med dubiösa metoder och smått genanta repliker.

Snart kämpar Maja i motvind även mot sin man, som misstänker att hon minns fel. Dessutom gör allt smusslande grannarna misstänksamma. 

Upplägget påminner om ett segare, eller kanske ”mörkare”, avsnitt av nazijägarserien Hunters. Visserligen med ett trovärdigt återgivet 50-tal och med hårt försökande skådespelare. Säkert också en läxa om offer som blir förövare och så vidare, men inte tillräckligt med spänning i någon riktning för att hålla intresset uppe.