The Stand kommer lika lägligt som olägligt. Tv-serien bygger på Stephen Kings bok Pestens tid, och handlar om ett virus som slår ut nästan hela jordens befolkning. Som alltid i post-apokalyptiska berättelser utkristalliserar sig två läger: de som vill upprätta ordning och de som bara vill söndra och härska.

Så också här, de överlevande måste välja den goda eller onda sidan. The Stand är inte särskilt spännande. Däremot är den frånstötande äcklig. Det finns säkert en poäng med att visa virusets fysiska fulhet: konstanta spyor och uppsvullnade halsar. Men äcklet stannar inte där, varje avsnitt bjuder på olika slags kroppsstympningar, sekret och kreativa blodssplatter.

Kanske som en manöver för att man inte ska fokusera så mycket på det oerhört tråkiga, genomkristna budskapet: följ ljuset, låt dig inte bländas av djävulen. Inte så lätt när ljuset här representeras av en 108-årig Whoopi Goldberg i särk medan ondskan är en snajdig Alexander Skarsgård med cowboytouch och mjuk röst.

Kings tjocka bok (1152 sidor) innehåller detaljerade karaktärsbeskrivningar, intrikata relationer och bakgrundshistorier. Dessa är nedbantade till ett minimum och vissa nyckelfakta nämns bara i förbigående eller i en hastig tillbakablick.

Sådana är det för övrigt många av, berättarstrukturen är av det förvirrande slaget där handlingen hoppar mellan livet före och livet efter viruset. Vi får själva räkna ut vad som hänt däremellan, vilket inte alltid är så lätt.

Visst måste redigeringar ske när en bok ska dramatiseras men här har det skett på bekostnad av djup i karaktärerna. Med så lite att spela med blir de rätt så tråkiga: en hippie med ett hjärta av guld, en ensamstående morsa med nyfunnen sexuell aptit, en egoistisk rockstjärna med drogproblem.

Undantaget är Harold Lauder (Owen Teague), en nörd som snabbt utvecklas till fullblodspsykopat när hans hemliga förälskelse väljer en annan. I en tillbakablick försöker han att bli lite mer avslappnad och härlig, i en scen övar han sig framför spegeln i att le som Tom Cruise och det är läskigare än det mesta i denna serie.

I den på samma gång beklämmande och obehagliga figuren Lauder märks ett litet, litet spår av Kings briljans. Men det räcker naturligtvis inte.