Det är sådana här tillfällen som gör att man kan utstå ziljoner mediokra filmer utan att tappa hoppet. En överraskande upptäckt som får en att sätta sig käpprak i biostolen, lyfta på hatten inför ett verk av konstnärlig egenart.
Ett sådant ögonblick kom redan i början av Jonathan Glazers ”The zone of interest” (efter nyligen avlidne Martin Amis roman).
Efter förtexterna: svartruta med några diffusa läten på ljudbanden, lite fågelsång ackompanjerat av en mörkt meditativ mollton. Det håller på så länge att jag hinner tänka att det kanske är fel på tekniken, och så sitter vi här och tror att vi tittar på konst. Det hade ju varit lite anti-intellekt kul.
Men så var det inte, och ”kul” är det definitivt inte i ”The zone of intrerest”, där vi får följa en tysk familj i deras vardag. Det är födelsedagskalas, godnattsagor för barnen, fisketur och ett idogt påtande i den fina trädgården – som ligger vägg i vägg med koncentrationslägret Auschwitz.
Pappa heter Rudolf Höss, är lägerkommendant och familjen lever gott på alla prylar de får från fångarna, medan förintelsen pågår i deras och vår ögonvrå. Men vi sitter ju på historiens dom, vet vad som pågick, vilket gör familjens liv och agerande än mer groteskt.
Jonathan Glazer knyter i några möjligen lite för pedagogiska scener ihop nutid och dåtid, men utan dem hade å andra sidan den här behandlingen av förintelsen kunnat uppfattas som på gränsen till spekulativ.
Hursomhelst är det en estetiskt briljant skapelse, med flera visuella ess i rockärmen, som med sin otäcka men suggestiva kyla ställer sig i givakt bredvid filmer som ”Wannsee 1942” och Michael Hanekes ”Det vita bandet”. Tillsammans ger de en hårdkokt bild av nazismens grogrund i en tillvaro genomsyrad av det som brukar kallas ondskans banalitet.
Guldpalmen är definitivt inom räckhåll.
The zone of interest
Betyg: 4
Regi & manus: Jonathan Glazer
I rollerna: Sandra Hûller, Christian Friedel, Ralph Herforth m fl