Varje ny film från regissören Jonathan Glazer (”Sexy beast”, ”Under the Skin”) är en stor händelse i filmvärlden och ”Zone of interest” – som bland annat vunnit grand prix i Cannes 2023 – är inget undantag.

Ungefär halvvägs in i speltiden börjar jag må fysiskt illa. Inte av det som visas på duken, utan det som inte visas. Året är 1943 och lägerkommendanten Rudolf Höss (Christian Friedel) bor bredvid Auschwitz tillsammans med sin fru Hedwig (Sandra Hüller) och deras fem barn.

Glazer visar aldrig lägret bakom taggtråden, men låter en kakofoni av ljud i bakgrunden illustrera det som händer: tåg som anländer, soldater som skäller order, skrik och pistolskott. Den känslokalla titeln ”Zone of interest” är samma term som nazisternas använde för området omkring koncentrationslägren, och speglar den moraliska blindhet som gör att Höss och hans familj kan vara lyckliga i sitt drömhus trots massakern några meter bort.

På fritiden ser vi Rudolf fiska med barnen och Hedwig prova pälsar från de fångar som mördats. Tjänare springer runt och passar upp.

”Zone of interest” är som en inverterad version av László Nemes mästerliga ”Son of Saul” (2015), där fotot låg som klistrat bakom axeln på en lägerfånge som kämpar för sitt liv med alla medel.

Perspektivet är det omvända i ”Zone of interest”, fotad med gömda kameror som skapar flugan-på-väggen-känsla och förhöjer realismen i avtrubbningen.

Till skillnad från andra filmer om Förintelsen som ofta fokuserar på offren finns en stark konstnärlig poäng att tvinga publiken att följa mördarna i deras mest intima stunder. Inte olikt Martin Scorseses ”Killers of the flower moon”, men här utan att visa själva grymheterna, vilket nästan förvandlar publiken till en medbrottsling.

Jonathan Glazer gör att Förintelsens ondska träder fram i en skrämmande form bortom ideologin: med likgiltighet snarare än hat.