Tre kvinnor möts på scenen men bara en av dem är där fysiskt. Med ”Tre Rum” begås världspremiär för ett sceniskt möte över landsgränser. Skådespelarna befinner sig på varsin scen i varsin stad (Sundsvall, Trondheim, Jakobstad) men tack vare kameror, projektorer och ultrasnabb överföring kan de spela simultant mot varandra.

För alla som någonsin suttit och stirrat på en laggande dator känns det som ett kamikazeprojekt, men om det nu tagit tio år att utveckla låglatenstekniken för att genomföra projektet ska vi väl ändå kunna tro på det.

Kvinnorna är märkligt lika – alla tre med den långa hårmanen i knut – men ändå olika. Olika kläder, olika drömmar, i olika åldrar. En i knytblus, en med hipp och oversized röd kostym, en med skjortan slarvigt utanpå. Uppsättningen leker effektivt med Sliding Doors-temat. Vad hade hänt OM ditten eller datten inte hade inträffat, OM jag hade valt annorlunda vid det eller det vägskälet, hade livet då blivit annorlunda?

I Tre rum handlar OM:et om huvudpersons mamma, hon som fick cancer just när dottern skulle på turné med bandet Night Watch och sin ungdomskärlek Billy. Dottern stannade hemma, men vad hade hänt OM hon hade åkt? Inom ramen för denna berättelse, med en förvisso ganska enkel sensmoral, finns plats för teman som såriga relationer, härskartekniker och filosofier kring tidens gång och rummets betydelse. På samma gång som de tre kvinnorna är en och samma kan de också agera döttrar, mödrar, arbetskamrater, ja alla de där människorna vi speglar oss i och är beroende av.

Är det då någon vits med den splitter nya tekniken i denna story? Ja, jag tycker det. Det virtuella mötet mellan de tre förstärker den drömska känslan och av att vi människor, oavsett ålder, lever med en – nästan – nåbar version av oss själva en bit bort i tiden, eller rummet.

”Alla tider existerar samtidigt” brukar jag själv hävda när jag blir nostalgisk över gångna tider. Då jag sitter på Konsertteatern i Sundsvall blir det påtagligt att det på riktigt är så.