I Bente Lykke Møllers beigevita scenrum, där smått solkiga retromöbler – badkar, kylskåp, en urinoar – står uppradade längs väggarna, bor Versjinin från ”Tre systrar” med sin familj. Denne artilleriöverste i Sven Ahlströms gestalt framstår här i nytt ljus – slätkammad och korrekt med slips och undertröja under den vita skjortan. Livet med Rebecka Hemses butoh-dansande hustru – före detta ståuppkomiker by the way – är en våldsam dragkamp. Särskilt när han redogör för sin samvaro (läs flirt) med Masja och hennes båda, till Moskva längtande systrar, vid floden. Det hela blir inte direkt lugnare av att en berättare, i form av Ann Petrén i rysk allmoge och moonboots, intar rollen som sanningssägare och domptör.

Det ska sägas direkt att all den samhällssatir, erfarenhet av tysk teaterestetik och ren och skär livsvisdom Holm har slängt ner i grytan har resulterat i en både skarp och oemotståndligt rolig soppa – med en skådespelartrio som briljant lyckas omsätta hans komplexa manus i kropp, gest och röst.

”Ural” är något så fiffigt som både ett destruktivt relationsdrama och en våldsam uppgörelse med den ryska självbilden. Den där vodkan flödar, isprinsessorna gör halsbrytande piruetter, den klassiska musiken, kosackernas ljuva sång, dansen och de stora berättelserna lever sida vid sida med kvinnomisshandel och brutala erövringskrig. Allt detta som sedan århundraden bor i den ryska själen, starkare än alla andra nationers själar och omöjlig att sudda bort.

Samtidigt slår Valdemar Holm, via halsbrytande replikskiften, in en kil i det vi självbelåtet tror oss veta och förstå. Vad ser vi om vi, som Ann Petrén gör, vänder på den ryska vasen och tittar in genom baksidans spricka? Holm påminner om hur vi på teatern, liksom i det allmänna samtalsklimatet, reproducerar olika sorts sanningar beroende på vilken grupptillhörighet vi har. I slutändan blir ”Ural” en uppsättning som väcker fler frågor än den ger svar, den utmanar oss och väjer inte för att liksom Versjinin pinka – eller gjorde han inte det? – i den ryska samovaren.