Nalle Puh med dålig attityd i ”Winnie the Pooh: Blood and honey”. Foto: Njuta films

Recension: ”Winnie the Pooh: Blood and honey”

Uppdaterad
Publicerad

”Winnie the Pooh: Blood and honey” visar Nalle Puh och hans vänner som blodtörstiga monster. En hyllning till skräpigt underhållningsvåld som blir ofrivilligt komisk, skriver Kristoffer Viita.

”Winnie the Pooh: Blood and honey” har dragit stor publik i premiärlandet Mexiko. Med ett rykte som ”skräckfilmen som förstör folks barndom” kanske den kan bli en framgångsrik lågbudgetskräckis, i likhet med den första ”Paranormal Activity”, ”The Human Centipede” och förra årets splatterfest ”Terrifier 2”.

”Blood and honey” började utvecklas 2022, efter att rättigheterna till den första boken om den honungsälskande björnen Nalle Puh, griskultingen Nasse, åsnan Ior blivit allmängods.

Filmrecension

Barnboksfigurerna skapades av författaren A.A. Milne på 1920-talet och populariserats världen över av Disney på 60-talet. I den debuterande regissören Rhys Frake-Waterfields händer har de nu blivit skurkar i en ”Motorsågsmassakern möter Bigfoot”-slasher.

Premissen är att människopojken Christopher Robin lämnat Puh och Nasse för universitetsstudier, som utan vägledning börjar förvildas och går tillbaka till sina djuriska instinkter.

Förtexternas nyhetsklipp varnar om många fall av lemlästade kroppar som hittats i närheten. Ändå bestämmer sig den traumatiserade Maria för att ta med sina vänner till en stuga i området för att komma bort från storstaden. Allt enligt råd från hennes psykolog som vill råda bot på hennes tvångstankar om en stalker.

Viloresan blir ett blodbad när studenterna blir attackerade och antingen trycks ned halvnakna i köttkvarnar eller blir överkörda av Puhs bil. Även Christopher Robin, som kommit tillbaka till Sjumilaskogen för att hälsa på sina gamla kompisar, blir fångad och torterad av Puh och Nasse.

Det vore enkelt att avfärda ”Winnie the pooh: blood and honey” som skräpigt, spekulativt effektsökeri och det vore också helt rätt. Stundtals har den ett ironiskt chockvärde, en slags mörk meta-humor om slashergenren, och en punkig attityd till att skända minnet av helyllesagor. Men behållningen (om man kan tala om en sådan) är snarare en ofrivillig komik, med Halloween-maskering, haltande repliker och gapigt skådespeleri.

”Blood and honey” är inte kvalitativ i någon bemärkelse, men rekommenderas till alla som ber om tips på ”bra skitfilmer”.

Winnie the pooh: blood and honey

Betyg: 2

Regi & manus: Rhys Frake-Waterfield

I rollerna: Gilliian Broderick, Paula Coiz, Chris Cordell m fl

Biopremiär: 15 februari

Så arbetar vi

SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet. Läs mer om hur vi arbetar.

Filmrecension

Mer i ämnet