Peter Mattei, Malin Byström med Kungliga Operans chefsdirigent Alan Gilbert – vilket dream team. Som nog var ett starkt skäl till att sätta upp operan ”Wozzeck” som samarbete med operan i Lyon. Nu blev Peter Mattei sjuk, och två inhoppare – en från Lyon och en tysk som gjort rollen i Wien – turas om tills Mattei kryat på sig.

Han har gjort denna huvudroll på Metropolitan och alltså synts på bio här i Sverige. Det blev lite av en besvikelse, som inte var Peter Matteis fel. Utan den i och för sig underbare konstnären William Kentridge, som överlastade dramat med grafik, animationer och collage. Själve Wozzeck kom bort i den bråten.

Alban Bergs hundra år gamla ”Wozzeck” är den första modernistiska opera som slagit igenom. Den bygger på Georg Büchners ofullbordade samhällskritiska pjäs från tidigt 1800-tal om den fattige soldaten Woyzeck. Han ställer upp på hemska medicinska experiment för att försörja sin kvinna Marie och ”oäkta” barn, men går under och drar Marie med sig i döden.

Här har Lyons regissör Richard Brunel uppdaterat till ett mer nutida övervakningssamhälle och förvandlat Wozzeck till en före detta fängelsekund. För begriplighetens skull måste det till diverse tillägg, som snarare förvirrar. Mitt i det groteska från Alban Bergs expressionistiska och satiriska 1920-tal (tänk Egon Schiele, Georg Grosz, Otto Dix) finns ändå en poetisk ömhet som saknas här.

Musikaliskt saknas inget, inte ens vår svenska barytonstjärna. För unge tyske Birger Radde har hoppat in i de komplicerade scenerierna med den äran och uttrycksfull röstglans. Malin Byström får oss att smälta av hennes stackars instängda fattigmamma. Och Alan Gilbert med sitt Hovkapell levererar det knepiga partituret fullständigt genomlyst. Så vackert och så hemskt.