”Därför att det är så det är” – är svaret till de gråtande 12-åringarna som frågar varför de måste ta en lott till den årliga slakten i diktaturen Panem.
I femte delen av Suzanne Collins dystopiska ”Hungerspelen”, ”Sunrise on the reaping” (översatt av Lena Jonsson och Maggie Andersson), en prequel som följer den unga Haymitch Abernathys öde, luktar svaret av hopplöshet – och underkastelse.
Samtidsparallellerna blir kusligt övertydliga, dystopin som genre har blivit hyperrealistisk. Det framtida USA, Kapitolium, är en rik oligarkvärld av techpatriarkat och kvinnoförakt, ”rent, dyrbart och livsfarligt”. Det krävs för att kunna göra ”glada leksaker” av rasande människor i de fattiga distrikten.
Vi befinner oss 24 år före den första boken i trilogin, slåttern firar 50-årsjubileum, och distrikten tvingas offra dubbelt så många barn.
Den sadistiska president Snow är lite sliten, kanske som när Riddar Kato i ”Mio min Mio” ber om att få hjärtat utslitet för att det skaver så.
Men berättelsens grundfrågor består: hur skapas goda människor med ryggrad? Hur behåller man känslan av mening i ett ruttnande samhälle?
Ett surkart kan mena att bokens grymheter sublimeras av vackra citat; men mytologin i ”Hungerspelen” har alltid haft lånekort i historiens bibliotek, den här gången ekar Edgar Allan Poes dikt ”The Raven” med sin sorgsna gåta ”Nevermore”, ”Aldrig mer”.
Och David Hume, den skotska upplysningsfilosofen, muttrar över hur människor ger upp sina egna känslor och passioner ”till förmån för sina härskares”.
Collins ger ett klassiskt budskap. Det behöver inte vara såhär! Gör motstånd – generationerna efter dig glömmer aldrig. Kan aldrig glömma – detta är kriget i Ukraina, kriget i Vietnam. De djupa såren.
Haymitch försöker med ”glömskedryck” och ”rävgift” – boken har stundtals en fin slängig stil i korsningen saga/väluppfostrad slang. Men litteraturen är den allvarliga passionen. Där finns allt man behöver veta om människorna, påpekar denna bladvändare menande.
