I den svenska litteraturen 2013 faller samhället sönder.
Sedan ett par år strömmar de fram: böckerna om ett samhälle som äter sina egna barn. I böckerna finns ofta en åkallan: var blev ni av, alla drömmar om en rimligare värld.
Författare som Aino Trosell, Kristina Sandberg, Therese Söderlind, Johan Jönsson, Helene Rådberg, Jenny Wrangborg, Susanna Alakoski berättar om det nya klassamhället och det gamla.
Men arbetarlitteraturens traditionella maskulina, farliga aura är borta.
Istället är det berättelser som skrivs i blandform: med skräckbotten i Henrik Johanssons ”Av kött och blod”, som science fiction i Boel Bermanns ”Den nya människan” eller som självbiografisk stridsskrift i Kristian Lundbergs ”En hemstad. En berättelse om att färdas genom klassmörkret”.
Och några av årets bästa romaner handlar om den svenska bruksmiljöns död: Patrik Godins ”Gimokrönikan”, Sven Olov Karlssons ”Porslinsfasaderna” och Viktor Johanssons ”Den mörka sporten”.
Den tidiga arbetarlitteraturens kämpande stolthet är 2013 förbytt i skam över att inte kunna göra ett bra arbete. Över att tvingas ta hand om hemtjänstberoende gamla på en kvart, att förvandlas till en maskin som tar hand om saker. Kastas mellan otrygga korttidsanställningar fast jobbet alltid måste göras inom vård och omsorg, på förskolor och psykmottagningar.
Kroppen är central: rädslan för att den går sönder, det enda kapitalet i en tid som gjort så många utbytbara och ängsliga.
Romaner som Jenny Åkervalls thrillerbetonade ”Jag tjänar inte”, Cecilia Perssons rapportbok ”Att bära sin egen kropp” och Marie Hållanders poetiska ”Tjänster i hemmet” berättar om praktisk kunskap som vår kultur har så svårt att värdera. Det som hette medkänsla förr, men värdegrund idag.
På kontoret är det också svårt att överleva. I Ester Roxbergs ”I fågelhuset” och i Lars Berges ”Kontorsninja” är arbetsdagen en lång övning i konsten att tyda koder och att fly.
Och nyss kom Jonas Karlssons satiriska långnovell om livet som tjänsteman, på kryss mellan politik, kollektiv och de egna drömmarna om friheten. Titeln lyser på den komplicerade gränsen mellan våra privatjag och vår arbetsdag: ”God jul”.
Ulrika Milles, litteraturkritiker Kulturnyheterna