11:11 heter öppningslåten på Sarah Klangs nya album Creamy Blue. Jag kan ha helt fel men jag inbillar mig att det anspelar på det där som man trodde på när man var liten: Att man fick önska sig något när alla siffrorna på den digitala klockan var samma. Låten är nämligen full av önskningar, uppradade på varandra. Hennes röst är stark och skör, djup och ljus på samma gång när hon sjunger till universum:
“I think about all the things i wanna do, squeeze it hard, wish it all would come true. Would they like me if they knew? (…) I feel so ugly when I look at myself, 11:11, the dream never ends”
En lågmäld men vibrerande låt som är omöjlig att värja sig mot. Och en perfekt inledning på den andra, svåra skivan. För Sarah Klang slog igenom på ett nästan Carola-aktigt sätt i SVT:s stora underhållningsprogram På Spåret i januari 2018. Så där som man inte längre trodde var möjligt: Att över en natt gå från okänd till löpsedelsmaterial.
Alla från nydumpade tonårstjejer till crooner-älskande gubbar föll för hennes röst, som ibland låter som om den rymmer en livstid av sorger och ibland så stark och säker att man inte kan föreställa sig att hon haft dåligt självförtroende en enda dag. Sedan dess har Sarah Klang hyllats vitt och brett, kunnat lägga dagsjobbet på hyllan och gått en strålande musikkarriär till mötes. Det vore konstigt om hon inte kände en viss prestationsångest.
Men Creamy Blue är också ett skilsmässoalbum, vilket hon berättat om i flera intervjuer, och många av texterna låter som om de kommit ur ett nästan akut behov av att få uttrycka sorg, längtan, bitterhet, ilska – och kärlek. Albumet är ett utforskande av uppbrottets alla sidor, faser och känslor. En snällare lillasyster till Beyoncés Lemonade, fast i countrypop-tappning och retrokostym.
Call me är en blytung men filmiskt vacker pianotryckare med stråkar om att försöka fast det kanske är för sent. Wildfire är en, med Klang-mått mätt, uppfriskande arg upptempolåt om det beska i att ge allt och sen bli dumpad – svensk country har sällan låtit bättre. It’s been heaven knowing you handlar om det svåraste av allt: Att kunna känna tacksamhet över den kärlek man fått trots sorgen över att mista den. Klangs röst är inspelad så nära och med så mycket atmosfär att minsta darrning hörs.
Det märks att Sarah Klang fått större möjligheter och troligen frikostigare budget till album nummer två. Det låter större, proffsigare och detaljerna sitter precis där de ska. Som den helt oemotståndliga refrängen i titelspåret: Stråkarna, handklappen och det susande vibratot på Klangs röst när hon drar ut på sista stavelsen i frågan “Is this the end?“.
När hon är som bäst så är Sarah Klang en av de där artisterna som man ser fram emot att följa livet ut. Hon vet hur man gör för att det ska bränna till hos den som lyssnar. Därför är det synd att hon på några få av albumets låtar nöjer sig med halvhjärtade texter och skvaliga melodier som snarare skapar distans till det som känns istället för att, som hon brukar, dyka rakt in.
En låt som New day coming är långt ifrån dålig. Men lite för bekväm, lite för oförarglig och lite närmare Jill Johnson är vad hon egentligen är. Sarah Klang ska inte göra musik som kan gå obemärkt förbi i bakgrunden – hennes röst förtjänar bättre.