25 år har gått sedan den envetna Mrs Marple-epigonen Fru Drusse försvann i sin kamp mot ondskan och en inkompetent sjukhusledning, och sedan Ernst-Hugo Järegårds hetlevrade överläkare Stig Helmer trillade av pinn. Danmarks mest prestigefulla sjukhus plågas fortfarande av onda andar och en i det närmaste imbecill läkarkår som fastnat i udda ritualer och påtaglig förvirring. Och porten till avgrunden under Riket är, fortfarande(?) på väg att öppnas.

Många karaktärer dyker upp igen, åldrade eller i några fall ersatta med liknande rollfigurer. I fokus står även denna gång en gammal dam, Karen, och det är hemma hos henne som den tredje säsongen inleds. Hon tittar på ”Riket” men tycker att slutet är ofullständigt, lämnar för många lösa trådar.

Hon beger sig därför till Rigshospitalet men blir inte tagen på allvar eftersom hon verkar tro att det som skedde i serien var på riktigt. I receptionen muttrar en vakt att den där ”Den där idioten von Trier och hans satans serie har skitat ner Rikets rykte”. Karen smiter ändå in och seriens verklighet och fiktion smälter samman. 

Liknande meta-kommentarerna återkommer här och där, och när avsnittens eftertexter rullar, där vi är vana att se regissören stå framför ett rött draperi och råda oss att ”ta det goda med det onda”, ser vi nu bara hans skor sticka fram under nämnda draperi. ”Åren har satt sina spår”, säger (den Parkinson-sjuke) von Trier där bakom tyget och tillägger att han ”inte kan leva upp till den unge von Triers kaxighet”. Lite gulligt, och sorgligt.

Men leendet i mungipan har han onekligen kvar. Här sträcks det ut över fem avsnitt i en virvelstorm av bisarra skeenden, roliga detaljer, skruvade upptåg och knasiga figurer. Makabert och gravt underhållande. Lars von Trier på frustande lekhumör. Men nja, det är inte mycket till intrig, mer som ett någorlunda kontrollerat kaos. Det handlar som förut om vetenskap kontra vidskepelse, om människans fåfänga och småaktighet, om överhetens arrogans – allt kryddat med lite biblisk symbolik.

Och så det där danska Lillebrors-komplexet, som löper som en aorta genom hela Rikets kropp (och även gett namn till Udo Kiers groteska jättebebis). Vi svenskar får ta emot ett gäng kärvänliga smockor. Det skojas om samtycke, om hen-begreppet, vår politiska korrekthet och mycket annat. Väntat – men kul.

Å apropå ”danskjävlar” saknar man så klart Ernst-Hugo Järegård i rollen som Dr Helmer men Mikael Persbrandt kvalar faktiskt in som god tvåa. Han ger oss en härligt febrig och vilsen Helmer Jr som går med i sjukhuset hemliga orden SA – Swedish Anonymous, för att föra krig mot det slappa landet, ”utskitet ur kalk och vatten” som hans salige far så fint uttryckte det.

Det är för övrigt många fler svenskar i den sista säsongen, som Tuva Novotny och Ida Engvoll, men roligast är Alexander Skarsgårds rollfigur, en svensk advokat som har sitt kontor på en liten sjukhustoalett.

Lars von Trier är en av vår samtids absolut främsta filmskapare, det här är inte något av hans bästa verk, men det är förbannat fyndigt. Faktum är att jag sitter och småler och skrockar i alla de dryga fem timmarna.