Det där är inte vikingar, det är modeller med lösskägg. Redan den första pressbilden som släpptes inför den av många efterlängtade återkomsten av Vikings, eller snarare dess uppföljare med efterledet Valhalla, hotade med sin antiseptiska framtoning.

Nå, det var till en början svårt att ta sig in i Vikings också och hoppet är det sista som överger bärsärken.

Men… nej. Det här håller inte i längden heller.

Vikings: Valhalla utspelar sig cirka 100 år efter Vikings slut. Ragnar Lothbrok, Björn Järnsida och de andra är i Valhall men legenderna om deras stordåd lever, så även konflikten mellan den gamla och nya tiden, asatron och kristendomen.

Här följer vi syskonparet Leif och Freydis (svenska Frida Gustavsson) som dras in i maktkampen om Norges tron och i förlängningen även Englands. Jo, det dyker upp historiska kändisar även här, som Kung Knut och Olof Skötkonung (och den nämnde Leif har efternamnet Eriksson så man får anta att han kommer att dra väster ut vad det lider) vilket alltid kittlar den populärhistoriskt intresserade men runt dessa figurer har man byggt ett generiskt Hollywood-äventyr som skulle ha kunnat utspela sig i vilken svärd- och sandal-miljö som helst.

Men snyggt och habilt är det så klart, budgeten är sannolikt maffig.

Den avgörande skillnaden är att Vikings var skriven ur nordmännens råbarkat anarkistiska perspektiv, med tillhörande moraliska palett. Där kunde huvudpersonerna slakta kristna munkar utan att manus straffade dem för det. De nya manusförfattarna har istället lindat in intrigen i lama nutida värderingar som inte ska stöta sig med någon.

De jolmiga kärleksscenerna skulle Ragnar Lothbrok fnyst föraktfullt åt.

Här finns inga tvivelaktiga figurer eller svårtolkade typer, som föregångarens härligt dubiöse Ivar Benlös och skeppsbyggaren Floke (Gustaf Skarsgård). Alla är i stället precis det som de ser ut att vara – och är du snygg är du med största sannolikhet god.

Det ska sägas att det tog ett tag innan jag sögs in i Vikings värld; var tvungen att kravla över några trösklar, de (även där) lite för snygga skådespelarna med lite för vita tänder, och naturligtvis det allmänna machobrötet. Men till slut brakade bärsärkarna igenom (nästan) alla mina barrikader. Och det tack vare en charmig kantighet och en smittande berättarglädje.

Så här i efterhand är det uppenbart att Vikings stod och föll med manusförfattaren och upphovsmannen Michael Hirst. Han var urkällan ur vilken berättelsen sprang. De sex långa säsongerna bjöd på en vinnande mix av historielektion och testosteron. Och så den där udda språkbehandlingen som först var lite irriterande men snart visade sig vara rätt fiffig.

Michael Hirst skapade Vikings utifrån eget djuplodande intresse för tiden, Valhalla har fötts ur en plånbok.