Först och främst – att läsa Michel Houellebecqs roman Serotonin är som att surfa fram på en stark mörk våg av känslor. Språket har en sådan direkthet – även i Sara Gordans flödande översättning i vilken franskan hörs igenom – att det är omöjligt att inte genast ta sig an berättelsen om Florent-Claude, som vid 46 års ålder håller livhanken uppe endast genom täta intag av lyckopillret Captorix, därtill en ansenlig mängd cigaretter.
Houellebecq anses av många vara en provokatör och som Ingrid Elam här i studion har konstaterat är han en person som beskriver kvinnors underliv mer detaljerat än deras ansikten. Det stämmer även i den här uppsättningen. Mycket påpassligt domineras scenografin också av en spiralformad vagina med en fallosliknande fontän i centrum.
Denna skulpturala möbel använder Sven Ahlström som spelplats under alla delar av sin resa genom norra Frankrike och sitt inre liv. Sexualiteten, bristen på libido och huvudpersonens outsägliga ensamhet är huvudsakliga teman i denna nedstigning i depressionens olika stadier.
Det är en skenbart enkel iscensättning. På en skärm i fonden tickar en digital klocka. På samma skärm rullar senare tåg- och flygtider fram, där kan vi också se en pojkes kind som genom ett kikarsikte på ett automatvapen. Ljudsättningen är försiktig – Serge Gainsbourg, utrop från en tågstation och så vidare. Den sepiafärgade ljussättningen förändras en smula efter hand, men blir aldrig särskilt dramatisk.
Bänkraderna på var sida om scenen i St Pauls metodistkyrka gapar tomma, man jobbar med flerkamerateknik och ibland talar Sven Ahlström direkt in i kameran. Han har slätkammat hår, är klädd i brun skinnjacka, klackring och tänder cigg efter cigg.
Det är inte svårt att tro på hans gestaltning av denne franske agronom som i sitt tycke inte har mycket kvar att leva för. I vissa fall kliver han in i andra roller – en gammal älskarinna, doktorn som skriver ut antidepressiv medicin – bara genom att rufsa till håret, eller lägga sig an med en annan gestik.
Texten i Lucas Svenssons dramatisering har samma driv som romanen, men är förkortad. Vissa passager blir vi kort sagt snuvade på. Det är synd, men naturligtvis nödvändigt för att få fram en rapp enaktare där skådespelaren ändå ska hinna gå igenom depressionens olika stadier.
Ahlström hanterar Houellebecqs krassa humor och drastiska språkvändningar med en torr distans och kliver alltmer ned i det depressiva tillstånd då han till slut mister kontakten med all moral och sans.
Men den digitala utsändningen ekar tom. Monologformen liknar alltför mycket romanen, den talar direkt till oss och något sceniskt möte blir det varken med publik eller motspelare. Så teaterälskare jag är föredrar jag trots allt romanen framför den snabbspolade scenversionen.