Uppföljaren till första filmen som byggde på tv-serien ”Sex in the City” är underhållande, fartig, rolig. Den varar lite för länge, är aningen rasistisk, vilket alltid är oförlåtligt, men är i övrigt ganska tillfredställande.
Jag kan rekommendera den.
Eftersom en enad världspress har spytt galla över en film som jag tyckte var riktigt hygglig undrar jag nu: Vad är problemet?
Är en masspsykos på gång, en typ av moralpanik? Hur kan nästan alla enhälligt stämma in i kören av ohöljt, föraktfullt hån? Vad är det som är så infernaliskt provocerande när de fyra vännerna packar in sig i en privatjet och flyger till Förenade Arabemiraten (som i verkligheten är Marocko)?
Filmen inleds med ett gaybröllop. Är det problemet? Varför skulle det vara det? (filmer med gaybröllop har väl rimligtvis ofta fördelar i förhållande till filmer med heterobröllop, hur mycket gaynormativa konventioner, svanar och vitklädda brudgummar den här filmen än lyckades pula in.)
Liza Minnelli pratar, sjunger och dansar i den här filmen! Det kan inte vara problemet. Kombinationen ”Singel Ladies (Put a Ring on It)” av Beyoncé och Minnellis dans är om något ett fantastiskt återseende att glädjas åt som borde hyllas.
Kvinnor som pratar om sex, äktenskap, barn, barnflickor; kvinnor som vältrar sig i överdåd i Abu Dahbi och ser med åtrå på välhängda män i badkläder – att dessa kvinnor är över fyrtio eller femtio år gamla och kallar sig ”girls” – är det problemet?
Det stör inte mig. Jag kan ledigt räkna upp tio filmer som stör mig mer, flera från den gångna säsongen (exempelvis fullkomligt idiotiska eller vidriga ) där kvinnor, i den mån de som rollfigurer undgår att bli dödade, blir mer förnedrade under några sekunder än vad de någonsin har möjlighet att bli under ”Sex and the City 2”: s två timmar och 26 minuter...
Visst, lite långrandigt är det, sista halvtimmen med Carries (Sarah Jessica Parker) kärlekskramper. Att miljöerna i Förenade Arabemiraten exotiseras till den grad att det blir fånigt och att invånarna i Abu Dahbi mest liknar seriefigurer är inte bra.
Kvinnornas rollfigurer som vuxit fram och nyanserats under sex säsonger av TV kommer kanske inte till sin fulla rätt. Och det är väl en sak, om fansen av det hårdföra slag som beskrivs i Fredrik Strages bok ”Fans” inte är ett hundra procentigt nöjda. För oss andra, av ”Sex and the City”-fantasin normalintresserade, hbt-kompetenta, gay-vänliga tittare, som uppskattar att kvinnor i alla åldrar tar för sig och ohämmat riktar sina blickar vart tusan de vill; för oss borde filmen kunna vara en kul åktur i två timmar, några skratt och sen inte mycket mer.
Men något får sprickorna att brista i dammvallen, den som i åratal hindrat kvinnor och män i den världsomspännande recensentkåren från att ohämmat ösa hat över kvinnor på vita duken.
Det kan vara en sexgalen klimakteriekvinna vid namn Samantha.
Hatten av till henne och hennes gelikar. You go girls!
Se filmens trailer på den officiella sajten
Betyg: 1/6 Svenska Dagbladet
Betyg: 1/5 Dagens Nyheter
Betyg: 3/5 Expressen
Betyg: 4/5 Aftonbladet
Isabelle Espinoza