En bit in i ”Mitt längtande hjärta” får jag en stark impuls att springa ut från biografen och sätta mig på första bästa buss till havet. Det var alldeles för länge sen jag såg havet!

Att se utmålad på duken, den hopplöshet och de begränsningar som vissa tvingas uthärda ger lite panik, och gör att jag vill ta vara på friheten, nu.

Och en plötslig längtan efter luft, efter att faktiskt göra resan, som jag i och för sig snart glömmer bort, är väl inte det sämsta en film kan ge. Även om lusten att sitta kvar i biografen också är hyfsat viktig att inbringa hos publiken, förstås.

”Mitt längtande hjärta” vacklar emellan de två lägena, att inte engagera fullt och att ha sina poänger.

Det är sent 80-tal. Mark O'Brien är polioskadad sedan barndomen och ligger så gott som helt förlamad. Han är beroende av en stor slags gammaldags respirator i plåt för att andas, en järnlunga. Han kan med en liten pinne i munnen peta på ett tangentbord, och som verksam poet och journalist präntar han ner sina alster. Några timmar om dygnet kan han klara sig utan järnlungan och med hjälp av en personlig assistent rulla i väg liggande på sin brits, exempelvis till kyrkan, för att bikta sig hos den långhåriga, övervintrade surfarprästen, Fader Brendan, spelad av William H. Macy.

Förr, under studenttiden, körde han iväg till universitets campus i horisontellt läge för att studera det som behövs för att bli en publicerad poet.Vilket han blev, men nu vid 38 års ålder börjar han fundera över att ”hans penis talar till honom” genom att ofrivilligt ejakulera när assistenten tvättar honom.

Han vill bli av med oskulden.

Han är en vänlig och gudfruktig själ och vänder sig till sin biktfader för att få ett okej på projektet att försöka genomföra ett samlag. Inte med assistenten som krossar hans hjärta, (”Välkommen till det mänskliga släktet, där ett hjärta om dagen blir krossat,” säger prästen medlidsamt), men med hjälp av sexterapeuten Cheryl.

– Sex? Utomäktenskapligt? våndas den katolske biktfadern.

Men kommer lyckligtvis fram till att synden, under dessa speciella omständigheter, kan få passera.

– Go for it!

Utan att vara flåshurtigt på något sätt, är det naturligtvis bäddat för en del milt dråpliga replikskiften.

Med en verklig historia som grund, filmen bygger på en text som journalisten och poeten O’Brien skrev om sina möten med en surrogatsex-partner, är den stundvis komisk, men har en övervägande uppriktig och allvarlig ton.

En surrogat-sexpartner är en person som agerar ställföreträdande kärlekspartner och praktiserar hands-on sexterapi. Men, märk, hon är inte prostituerad, max sex träffar med klienten är tillåtet, och hon spelar dessutom in vetenskapliga rapporter på ett fickminne när hon kommer hem, lite som en läkare eller psykolog.

Just de momenten i filmen känns lätt tillkämpade. Men, okej.

Helen Hunt är fulländad i rollen som sexterapeuten Cheryl, en mänsklig och varm tonårsmamma som moget bär frågor om gränslandet mellan sex och kärlek, oundviklig smärta och känslomässiga komplikationer på sina helt bara axlar.

John Hawkes, i rollen som O’Brien, som var både djävulsk och mild i sina två senaste filmer, ”Winter’s Bone” och ”Martha Marcy May Marlene”, gör Mark O’Brien till en behjärtansvärd, trulig och ömsint figur.

Så alltså: den som längtar efter att se en förlamad man ta lektioner i att kontrollera sin ejakulation av en spritt språngande Helen Hunt, som varsamt grenslar honom verbalt, psykiskt och fysiskt, och ömtåligt boostar hans sargade ego, köp en biljett!

Jag tänker inte hindra någon, men själv drar jag till havet.