Efter våldtäktsanklagelserna mot Julian Assange började svenska kvinnor dela sina erfarenheter av sexuella gråzoner under hashtaggen #prataomdet.
Sonja Schwarzenberger var, tillsammans med Johanna Koljonen och Sofia Mirjamsdotter, en av initiativtagarna.
– Jag tror att sexuella övergrepp trivs väldigt bra i tystnad. Trivs väldigt bra när människor skäms. Det är vad vi är uppfostrade att göra: till att ifrågasätta vår upplevelse, skämmas över den. Tänka: tänk om jag inte sagt det här, om jag varit tyst, om jag bråkat i stället, om jag sagt nej. Vi sätter lampan på oss själva hela tiden. Jag tror att de där berättelserna gjorde att vi insåg att skulden inte var vår, säger hon till Kulturnyheterna.
Nyanserade bilden av sexuellt våld
Initiativet #prataomdet blev förutom en hashtagg och krönikor också en bok och en teaterföreställning, och belönades senare med stora journalistpriset.
– Det var en motbild till idén om en våldtäkt och våldtäktsmannen som den främmande, onda skurken, som kan förstöra hela livet för kvinnan det händer. I stället började vi höra vardagliga berättelser om pojkvänner, släktingar, klasskompisar och kollegor, säger Sonja Schwarzenberger till Kulturnyheterna.
Kollektiv av röster
På internet finns i dag stora möjligheter att, genom exempelvis gemensamma hashtaggar, samla erfarenheter för att skapa ett kollektiv av röster.
Men hashtaggar som #MeToo och #prataomdet bär faktiskt ett idéhistoriskt arv från 1970-talets kvinnorörelse och parollen att det privata är politiskt. Att dela erfarenheter av förtryck har länge varit en viktig feministisk strategi.
– Det är min upplevelse att när man förstod att man inte var ensam så släpper känslan av skuld och man kan lägga det bakom sig. Och man kan se att problemet är större än mig, säger Sonja Schwarzenberger till Kultunyheterna.