Ermal Meta och Fabrizio Moro vann i början av februari den italienska San Remo-festivalen med sin ballad Non mi avete fatto niente och knep på så vis en biljett till Eurovision-finalen i Lissabon.
Låten, som till svenska kan tolkas som ”Ni ska inte få rubba inte mitt liv”, består av ett uppräknande av ett antal av de platser som de senaste åren drabbats av blodiga terrordåd, från Kairo och Madrid till London och Nice.
Budskapet är att man aldrig får låta terroristernas dåd påverka det liv man lever, och enligt Eddy Anselmi, italiensk journalist och ESC-expert, är texten inspirerad av ett brev, skrivit av maken till ett av de kvinnliga offren i Bataclan-massakern i Paris 2015.
– Fabrizio Moro såg begravningen av Bataclanoffren och hörde hur maken till ett av de kvinnliga offren läste upp ett brev som avslutades med strofen: ”Ni får aldrig mitt hat”. Då skrev han en parafras på strofen till en refräng han tidigare skrivit och frågade Ermal Meta om han ville samarbeta på låten, säger han till Kulturnyheterna.
”Ofta socialt aktuella ämnen”
Duon gjorde succé med låten i den omåttligt populära San Remo-festivalen – som kan beskrivas som en veckolång, mindre politiskt korrekt variant av den svenska Mellon. Och enligt Eddy Anselmi har också långt ifrån alla italienska ESC-bidrag under åren handlat om hjärta och smärta – snarare om betydligt tyngre ämnen som klasskamp och maffiamord.
– Visst, en del handlar om kärlek, men många av texterna handlar om aktuella och socialt angelägna ämnen. Ett exempel är Chi non lavora non fa l’amore, ”Den som inte jobbar får inte heller ligga”, från 1970 av Adriano Celentano, som ironiserade över den pågående klasskampen och alla strejker– och 2007 vann Fabrizio Moro en av kategorierna med en rapplåt som han dedikerade till maffians offer, säger han.
Cotugnos EU-hyllning
Även den låt som hamnade på andra plats i årets San Remo-festival – Una vita in vacanza – ”Ett liv på semester” – av gruppen Lo stato sociale har ett budskap med socioekonomiska undertoner.
Gruppen, som översatt till svenska skulle få namnet ”Välfärdsstaten”, riktar sig här till den så kallade milleniegenerationen och handlar om den press många av Italiens unga upplever i ett land med rekordhög ungdomsarbetslöshet. Lo stato sociale råder millenniegenerationen att istället för att slösa bort livet med att försöka hitta ett prestigefyllt jobb bara ägna sig åt att leva.
Även 2017-års italienska bidrag Occidentalis Karma av Francesco Gabbani innehöll en dos, om än en smula flummig sådan, samhällskritik, men det tydligaste – och hittills mest framgångsrika – exemplet på ESC-bidrag med socioekonomisk bakgrund är Totò Cotugnos skamlösa EU-hyllning Insieme 1992, som 1990 sopade banan i Zagreb.
Men enligt Eddy Anselmi fanns här också ett betydligt djupare budskap, som handlade om drömmen om att återigen kunna få leva i ett Europa utan vare sig Berlinmur eller järnridå.
– Insieme 1992 handlade visserligen om utvidgningen av EU, men det är viktigt att minnas att den också dök upp året efter att Berlinmuren föll. Europas enande var ett högaktuellt och viktigt ämne och många av låtarna i ESC under de här åren handlade också om just det:
– Strofen ”l’amico che credevo perso” – ”vännen jag trodde var förlorad” – i Cotugnos låt handlar om glädjen i att ha återfunnit ett enat Europa – ett Europa som då under många år delvis hade legat bakom järnridån, säger han.