I prisade ”Om uträkning av omfång 1”, översatt av Ninni Holmqvist, första delen av sju, är Tara Selter, som med sin man Thomas handlar med antikvariska böcker, på inköpsresa i Paris när tiden plötsligt stannar. Hon kommer inte ur den artonde november, som upprepar sig med små avvikelser. 

De gåtfulla avvikelserna, liksom att Thomas tror på hennes berättelse, gör att hoppet om nittonde november inte dör. Men varje natt glömmer han allt, och förvåningen börjar kännas skadlig. 

Filmaren Christopher Nolans labyrintiska tankelekar om tid och minne möter litteraturens spegelkammare: bibelns Job, Kierkegaards teorier om upprepningen, klassiker som Charlotte Perkins Gilmans ”Den gula tapeten”, eller Marlene  Haushofers ”Väggen”. Men helt diskret, som främlingar hälsar när de passerar.

Vad handlar den om? En kärlekshistoria? Tidsloopen som klimatkrisens skräck? Det sönderfallande gemensamma i samhället? Demens? En skildring av det avvikande? Tara känner sig snart som ett monster, ett spöke, en flykting.

Det är en roman för vår historiska övergång från en analog och kronologisk tid till en digital; skriven som en tusenbladstårta och helt synkron på en gång. Närvaron av boksamlares begär – och damm är ingen slump. Människor har alltid försökt dra med sig saker genom tiden. 

Man kan tänka på Jon Fosses ”Septologin”, också sju pågående delar om livets mysterier, men Balle skriver kortare, svindlande, som när man stirrar upp mot en stjärnhimmel. 

Hon har skrivit om det förr: om konsten som ett undantagstillstånd som kan befria oss.

I ”Måndag hela veckan”, Harold Ramis filmkomedi från 1993, är lösningen att bli en bättre människa. Då slutar tiden att hacka och återgår till sitt flöde. Så icke här. Förstås. 

När den kusliga intrigen växer, när lökarna som skördas, kokas och äts upp, åter står i jorden morgonen därpå, som en sorts tigande motstånd, väcker Solvej Balle upprymdhet över livets rikedom, och konstens(!), hos läsaren. Efter bara första delen. Ett undantagstillstånd!