Den sinnesvidgande sista sucken från Sharp objects måste vara en av TV-seriehistoriens främsta. Visst, Sopranos slut hade ju större dignitet, det avslutade ju sex säsonger av vårt häng med maffian men ändå… Sharp objects final var hårdare, mattan drogs undan under våra fötter och vi fick som jänkarna säger en härlig WTF?!-upplevelse.

Detta inte bara tack vare informationen att det inte var mamma Adora, utan Amma och hennes rullskridskopolare, som var mördarna – lika mycket hur slutet är skapt. Jag har, som tur är, inte läst boken (det hade ju ödelagt överraskningen), men där finns tydligen ett längre avtonande slut. Här får vi bara några snabba klipp – och det är helt tillräckligt. 

Sällan har väl den gamla mossiga tesen att en bild säger mer än tusen ord, tett sig så sann.

Spolar tillbaka:

Camille anar att något har hänt Ammas nya kompis Mae. Känslan förstärks när hon i papperskorgen hittar den miniatyrkopia av Camilles överkast som Mae knåpat ihop till Ammas miniatyrkopia av barndomshemmet. Camille tar upp det lilla överkastet för att lägga det på plats i dockhuset och ser då hur golvet i sovrummet är gjort av tänder. De döda flickornas tänder (samma rum som i verkligheten är gjort av elfenben och därför inte får beträdas av barnfötter).

I bakgrunden tonar Led Zeppelins ominösa låt In the evening sakta upp; Amma kommer in och flämtar till: ”Säg inget till mamma!”. Hårt klipp till svartruta och Jimmy Pages hårda gitarr slår mina trumhinnor på käften (jo, jag är precis som Camille ett Led Zeppelin-fan).

Var det Amma!? hinner man tänka innan eftertexterna börjar rulla, och svaret kommer efter bara några sekunder: Jo. klart som fan att det var hon!  

I en kort mosaik av snabba klipp anar/ser vi hur Amma och hennes rullskridskopolare misshandlar tonårstjejerna till döds. Mae dödar hon alldeles själv.

Det är som en kritisk massa av seriens många antydningar och ledtrådar exploderar i minnet/sinnet. Ett ögonblick som på några akuta sekunder cashar in på de planteringar som lagts ut under seriens gång. Uttömmande utan att vara övertydligt.

Möjligen är den allra sista bilden, den där vi ser Amma i vit klänning vid lekparken där en av flickorna försvann, onödig. Men då är det dagen efter-tankar som talar. I går kväll kändes det helt rätt, som en sista färdknäpp inför nedstigningen i helvetet.

Det var ett tag där mot slutet av sista avsnittet, när allt verkade frid och fröjd, som jag befarade att Jean-Marc Vallée skulle sabba allt igen. Jo, men ni kommer väl ihåg hans förra succé, Big Little Lies – ett suveränt drama som tyvärr avslutas i en frejdig kvinnor-kan-dans på sandstrand.

Det är svårt att förstå att samma regissör satt ihop det här magnifika slutet, men okej, den här gången har han andra manusmakare med sig, bland annat Gillian Flynn, den hårdkokta författaren till den litterära förlagan.

Det här dessutom en serie som hela tiden har uppmanat oss att hålla korpgluggarna öppna. Mest efter bokstäver karvade på hud men även annat, små förlupna ord, en kliché som får nytt liv. Som Ammas ”Jag skulle kunna äta upp dig!”. 

Den där middagen, den sista måltiden, hemma hos Camilles redaktör Frank och hans fru är extra betydelsebärande. Det ska vara en trygg scen, men något skaver. Amma, Mae och Camille pratar framtid, men varenda replik i det utmejslade manuset berättar långt mer än vad som sägs. Här får vi ytterligare ledtrådar till de sista bildernas avslöjanden. Mae säger lite förnumstigt att hon vill bli journalist, likt Camille. Amma blir svartsjuk på Mae, som hon tycker försöker ställa sig in hos storasystern, som blivit som hennes nya mamma. I eftertankens kranka klarhet inser vi att detta (tillsammans med det där miniatyröverkastet) räckte för att få den unga mördaren att ännu en gång gå över gränsen. Den som stjäl Ammas strålkastarljus ligger risigt till.

Så egentligen är allt mamma Adoras fel, vars mentala sjukdom gjort Amma till en uppmärksamhetsknarkare. Eller kanske då egentligen Adoras egen mammas fel, vilket antytts tidigare i avsnittet. Det socialpsykologiska arvet.

Och det där miniatyrhuset... Redan den gamle ryske dramatikern Anton Tjechov sa (ungefär) att om det finns ett gevär i första akten så kommer det att avlossas i den tredje: Så jo, det var ju självklart att det där dockhuset som Amma och Adora pysslat med skulle spela stor roll i handlingen. Ändå kommer det där tandgolvet som en mycket makaber överraskning. 

Och det är ju just det som ett bra slut ska vara: Överraskande. Och gärna makabert.