Det är inte lätt att återkalla nostalgiska känslor och starta en ny trilogi med samma film. En tidig scen i ”The Force Awakens” sätter ändå tonen perfekt: På ökenplaneten Jakku letar ensamvargen Rey (Daisy Ridley) efter skrot i ruinerna av det gamla Rymdimperiets kraschlandade skepp.

Hon säljer sina fynd billigt till en utomjording med tveksam etik och snubblar över en robot som irrar omkring ensam med information som är avgörande för galaxens öde. Allt liknar, luktar och smakar som inledningen från George Lucas första ”Stjärnornas Krig”, samtidigt som det öppnas upp ett nytt kapitel med nya karaktärer.   

”The Force Awakens” utspelar sig ca 30 år efter ”Jedins återkomst” (1983). Ni vet, den där rebellerna, Luke, Leia, Han Solo och en massa bumbibjörnar räddade universum från det ondskefulla Rymdimperiet.

Tre decennier senare har alla goda Jedis (rymdens korsriddare) försvunnit och militärjuntan Den Första Ordningen har axlat manteln som stjärnsystemens nya mobbare. Med en estetik direkt tagen från nazismen leds de av en mörk Jedi vid namn Kylo Ren (Adam Driver) som bär samma typ av röstförvrängarmask som Darth Vader.  

Fusionen av gamla referenser och nya äventyr gör att nye regissören JJ Abrams kan ha kvar kakan och äta den. Det är aldrig tråkigt, om än stundtals frustrerande. Jag vill veta allt om jedilöftet Rey, den traumatiserade stormtrooper-soldaten Finn (John Boyega), och tja, om stridspiloten Poe (Oscar Isaac) också. Även om han är ganska karaktärslös de få scener han är med. Adam Driver gör också Kylo Ren till en av de mest komplexa skurkarna i Star Wars universum.

Ändå måste jag sitta och vänta medan Han Solo och prinsessan Leia återförenas, de gamla robotarna kläcker vitsar och scener från tidigare filmer återskapas i ny tappning. ”The Force Awakens” bjuder ofta på mäktig atmosfär och hisnande action, men plottrigheten gör att den har svårt att leva sitt eget liv. Repliker, scener och karaktärer har pliktskyldigt skohornats in. Vi bjuds exempelvis på en ny dödsstjärna. Tio gånger större visserligen, men kom igen.

Sedan sin premiär 1977 har ”Star Wars” anklagats för att ha stoppat den guldålder av socialt medveten filmkultur som växte fram i Amerika på 70-talet. George Lucas sades bereda vägen för den infantila blockbustertillvaro vi nu lever i. Det är en sanning med viss modifikation. Lucas var knappast  ensam om att göra stor, lättillgänglig popcornfilm i slutet av 70-talet, men han hymlade heller inte med att Star Wars var tänkt att generera leksaksförsäljning. Därför är det lite underligt att JJ Abrams knappt introducerar några nya raser av utomjordingar i ”The Force Awakens”. Förmodligen för att undvika ett trauma som efter Jar Jar-Binks, den mest hatade karaktären i ”Star Wars” historia, efter den första prequelfilmen ”Det mörka hotet” (1999).

Tyvärr gör bristen på färgstarka freaks att universumet i ”The Force Awakens” känns mindre än det hade behövt. Efter att Lucas restaurerat de gamla Star Wars-filmerna skämtade satirserien ”South Park” om att de behövde räddas från sin regissör. Nu har det hänt, och makten har överlämnats till JJ Abrams, som vill tillfredsställa fansens önskningar och introducera Star Wars för en ny generation. Problemet är att nördarméns målgrupp numera sträcker sig från 7 till 70 och det är många viljor att ta hänsyn till.

Förhoppningsvis kommer Rian Johnson, som är näste regissör på tur, adoptera ”Star Wars” som sin baby och skita i alla förväntningar. Dessutom kommer en Boba Fett-film, så vem bryr sig om den här uppföljartrilogin?