Karl Ove Knausgårds nya roman, Vargarna från evighetens skog, i översättning av Staffan Söderblom, påminner till en början om hans tidigaste romaner, före Min kamp. Det är 80-tal i Norge, Syvert muckar från lumpen, hans far har varit död i nio år, han bor med sin mor och lillebror och vet inte vad han ska göra med sitt liv.
Skildringen av Syverts vardag, med öldrickande, fotboll och förälskelse har det där speciella knausgårdska suget som gör att jag inte kan sluta läsa utan måste hänga med in i minsta skrymsle av kök och garage när Syvert lagar mat eller röjer gamla lådor efter pappan. Den unge mannens försök att hävda sin frihet och självständighet gentemot mamman, som försörjer honom på en mager städerskelön, är tagna på kornet, liksom hans förvandling till ansvarstagande vuxen.
Plötsligt, efter lite drygt halva boken, är tiden alldeles härom året och vi befinner oss i Ryssland. Alevtina är ensamstående mor till en halvvuxen son, förhållandet mellan dem är inte helt olikt det mellan Syvert och hans mamma trettio år tidigare, men Alevtina har många omkring sig: sin styvfar, den enda pappa hon nånsin haft, och flera vänner. Så får hon reda på att hon har en halvbror i Norge…
Knausgårds stora romanserie Min kamp följde en man genom tillvaron, medan det var flera olika gestalter som kom till tals i den förra romanen Morgonstjärnan, några av dem dyker upp helt hastigt här i den nya romanen, liksom själva stjärnan. Men där den förra romanen kunde känns splittrad och ojämn, är de olika berättarna i Vargarna från evighetens skog knutna till varandra med starka om än inte alltid synliga band.
Ingen människa står ensam i denna skog, varje individs liv formas av förhållanden till andra människor. Det börjar som en bildningsroman och utvecklar sig efterhand till en kärleks- och idéroman om genetiskt arv och valfrändskap, om syskon och syskonsjälar, om det tidsbundna och det eviga och oföränderliga i tillvaron. Romanens titel är ett citat av den ryska poeten Marina Tsvetajeva: ”Hur vi än föder vargen – sneglar den alltid åt skogen. Vi är alla vargar från evighetens skog”.
Knausgårds roman skrevs långt innan Ryssland anföll Ukraina, det krig som nu förs hör hemma i den framåtrusande tiden, medan människors bästa tankar och känslor, som Tsvetajevas dikt, hör evigheten till. Och Vargarna från evighetens skog är en lovsång till det som är oförstörbart i en värld där förstörelse pågår oavbrutet: vänskap, kärlek, omsorg om allt levande. En starkt berörande bok.