Tristan och Isolde brukar uppfattas som en erotiskt laddad sång- och musikföreställning – med grumlig undergångsfilosofi i en oväsentlig handling. Dirigenten ses alltså som viktigare än regissören. Å andra sidan gillade till exempel August Strindberg själva pjäsen – han hatade Richard Wagners musik men uppskattade honom som diktare.

Det känns att också Linus Tunström har respekt för pjäsförfattaren Wagner. Den här operan brukar sällan vara något att titta på. Så icke här i Maja Ravns scenografi och Tunströms spännande scenerier. Nu har dessutom Folkoperan byggts om med förbättrad sittkomfort och akustik. Här är den lilla orkestern (25 istället för typ 95 musiker) förvånansvärt fyllig och gåshudsframkallande. Redan från start, där en saxofon utlöser det beröma Tristanackordet...

Folkoperan är inte först om att göra detta väldiga Wagnerdrama som kammaropera. Det gjorde faktiskt Värmlandsoperan för tjugo år sen, då som nu med kvinnlig dirigent. Den gången var det Cecilia Rydinger. Här är det Marit Strindlund som med framgång leder såväl orkester som sångare, rättframt med fint driv.

Partituret är inte bara nedbantat, utan också nerkortat – framförallt i andra akten där man går rakt på kärleksduetten. Likväl är det ett kraftprov i alla avseenden med bastanta utantillläxor. Nu på svenska i smidig översättning av Eva Ström. Julia Sporsén är en smärre sensation som Isolde, med stort och starkt utspel både vokalt och sceniskt. Med sin dramatiskt gotiska utstrålning svarar hon bäst mot Tunströms rika och symbolistiska fantasi. Som ibland blir överrik – här finns ett par mimare som har fått ta för stor plats.

Jesper Sälls Tristan känns däremot nästan som en vanlig snubbe som blivit tokkär. Medan de bägge tjänarna här fått bli lite queera krumelurer. Som det så gärna blir på Folkoperan. Tristan och Isolde i denna tappning är spektakulär, tankeväckande och ibland irriterande. Men mest stimulerande och berusande.