Jonas Karlsson är nästan provocerande lyckad. En av landets främsta skådespelare fick för några år sedan för sig att bli författare också, och briljerade lika mycket där.

Vilket ju trots allt är imponerande, och kul. Han verkar onekligen ha fullt flöde i båda hjärnhalvorna.

Han första novellsamling, ”Det andra målet”, har nu dessutom blivit film, och även om detta är Karin Fahléns långfilmsdebut kan man inte, när nu renässansmannen också dyker upp i en stor roll, undgå känsla att detta till stor del är den alltid ödmjuke Jonas Karlssons halvt ofrivilliga egotripp.

Han dominerar alla scener han är med i. Vi känner igen hans nervighet, hans spretande fingrar och inte minst hans akuta närvaro – paradoxalt nog alstrad tack vare en slags disträ distans: Hans karaktärer är ofta så upptagna med att brottas med det egna psyket att de inte tar in omvärlden.

”Stockholm Stories” är för övrigt befolkad av helt gäng vandrande neuroser; många hårt tvinnande psyken som tillsammans nästan blir lite för mycket av det goda. Men bara nästan. Gränsen till överspel tangeras mer än en gång, men det är å andra sidan en del av kontraktet man skriver på redan vid anslaget.

Trots sin tydliga förankring i Stockholm av idag är det här nämligen ingen realism, snarare lätt skruvad verklighet – snyggt stiliserad av ett stramt foto.

Martin Wallström gör huvudrollen som den misslyckade författaren vars verk vi kanske sitter och tittar på en iscensättning utav. Han agerar med samma närvaro som han brukar. När kommer hans stora genombrott? Kanske har det redan kommit. Bara på senare året har vi ju sett honom i såväl ”Ego” som ”Snabba Cash 3” och snart även i Andreas Öhmans ”Remake”.

Unga Julia Ragnarsson, som senast gjorde en stor biroll i ”Bron”, ger mycket själ till sin inte dominerande roll och Cecilia Frode gör den där nervöst ryckiga kvinnan som vi sett henne göra många gånger förut, men hon växer i samklang med Jonas Karlssons anale ministerassistent Thomas.

Det är en svår konst detta, att få en uppbruten ensemblefilm som denna att engagera på alla punkter och inte minst ge den bärighet i alla berättarlinjer. Många har känt sig kallade, få har lyckats, att göra sin egen ”Short Cuts”. Robert Altmans Raymond Carver-filmatisering från 1993 var inte först (se gärna John Sayles ”City of Hope” från -91) men gav ändå en tydlig effekt i branschen, inte minst i USA där alla regissörer med självaktning skulle ge sitt bidrag till subgenren.

Nu kommer inte Karin Fahlén och kompani upp i dessa nivåer men de har likväl lyckats knåpa ihop en rakt igenom engagerande samling skeenden, och fått dem att gå hand i hand med Jonas Karlssons förlaga.

”Stockholm Stories” kunde dock gott ha fått pågå ett bra tag längre än sina ynka 97 minuter. Det hade inte skadat om filmmakarna kostat på sig att ge de olika livsödena lite mer utrymme. Inte minst gäller det den stammande rikemanssonen (Filip Berg) vars relation till den onde fadern gör ont att ta del av, men som på grund av bristande backstory lutar åt Lundsberg-cliché.

Vad det handlar om? Ett gäng alienerade storstadsbor i olika grader av kristillstånd.

Hur ska man ta emot ”Stockholms Stories” på den huvudstadsfobiska landsbygden? undrade en utsocknes kollega.

Lite onödigt lokalt tänkande, kan man tycka. Relations- och kommunikationstrubbel är ju universella.

Dessutom kan de gott ha det, lantisarna. Efter de gångna decenniernas alla filmer som utspelats sig kring en korvkiosk i Trollhättan, är det inte mer än rätt att stockholmare får se sig själva på film. Igen.

Se Fredrik Sahlin recensera filmen här.