Redan scenbilden är genial. Bente Lykke Møllers tomma, vita låda. Som själva antitesen till eventuella föreställningar om den mörka medeltid varifrån texterna till uppsättningen är hämtad. Så kommer kvinnorna. Nio till antalet. Lika många som muserna i den grekiska mytologin, de som skulle underhålla gudarna på Apollon.

Men de här kvinnorna, i ljusa sommarklänningar och vita gymnastikskor, är inte här för att behaga andra. Här möter de oss med pondus och kraft för att skapa en kvinnostad där byggstenarna är ord och idéer skrivna av åtta systrar från 900 – 1500-talet.

Ramberättelsen är hämtad från den franska författaren Christine de Pizan, en av de första kvinnor som kunde försörja sig på sitt skrivande och som i sin bok från 1405 skapade just en allegorisk stad där historiska och mytologiska kvinnor får upprättelse sett till tidens i övrigt misogyna litteratur.

Så följer en rad tämligen förbluffande scener om kvinnans kropp och samhällsställning. Detaljerat får vi en genomgång av Hildegard af Bingens syn på den kvinnliga anatomin och om allehanda uppfinningsrika huskurer; muskot för melankoli, vin, absolut inte vatten, mot feber. Marie de France varulvsdrama Bisclavret överträffas i fräckhet bara av historien om jungfrun som hamnar i gräl med sin vagina.

Coronasituationen tycks ha satt fart på lekfullheten och fantasin. Bortom begränsningarna plockar man fram alla möjliga redskap ur skådespeleriets trollerilåda. Här experimenteras det friskt med dialekter, röster, gestik, mimik och kanske framför allt, med humor. Här blir vi varse att varken sex eller förlossningar behöver betyda närkontakt. Stina Ekblad glänser som brunstig riddare och Elin Klinga som kokett jungfru. Det hela är mycket förnöjsamt.

Men allt är inte bara muntert – då Torben Lendhorps mästerliga ljus suggererar scenbilden stämmer alla nio in i ett avgrundsvrål som tycks eka genom seklerna in i nuet. Ett vrål som vittnar om att de Pizans kvinnostad fortfarande, 600 år efter att den skrevs, är en utopi.