Knappt ett år efter den tyska urpremiären sätter Borås stadsteater upp Raseri, Elfride Jelkineks senaste pjäs. För regin står Melanie Mederlind som jobbat med flera av Jelkineks verk tidigare.

Den här gången är det en föreställning som saknar traditionell handling. I stället utgår allt från Elfride Jelkinek själv. Föreställning gör nedslag i flera av samtidens aktuella frågor och händelser, som till exempel terrorattentaten mot Charlie Hebdos redaktion i Paris och folkmordet i Rwanda.

Kulturnyheternas teaterkritiker Anna Hedelius har sett uppsättningen och märker att Jelkinek skrev pjäsen direkt efter attackerna i Paris.

Skrivet som i raseri

– Den smattrande och massiva ordsvadan kan tyckas vara skrivet som i raseri över sakernas tillstånd, och uppsättningen i Borås understryker på flera sätt att det är Jelineks egen affektiva röst som talar. De sex svartklädda skådespelarna har samma uppvikta lugg som hon och den bubbelstol vi har sett henne posera i på fotografier hänger på scenen. Frågorna är många. Varför? Hur? Vems gud tillåter detta? Hon talar förstås om våldet, det meningslösa mördandet och terrordåden, allt detta vi dygnet runt uppdateras kring i våra tv-apparater, tidningar och mobiltelefoner.

Men Elfride Jelineks relationer är inte osorterade. Tvärtom.

– Hon tecknar en bild av en värld där våldet och raseriet under alla tider har stått i centrum. Och i våldets spår följer lidandet, skulden, skammen men också förhärligandet. I ena stunden möter vi kvinnan som uppgav portkoden till satirtidningen Charlie Hebdos redaktion med en Kalashnikov riktad mot huvudet, i nästa stund får vi en ingående lektion i hur detta vapen är konstruerat. Allt, precis allt, får vi följa live, för allt läggs ju ut på nätet av den mobilutrustade och mycket selfiebenägna ensemblen, säger Anna Hedelius.

Mycket att upptäcka

Det låter som mycket att omfatta, hur blir det?

– Regissören Melanie Mederlind har tampats med Jelinek förut. Det märks. Hon skapar en lagom tydlig ram för ordmassorna. På scenen finns en radiostudio och en griffelmålad fondvägg, som undan för undan fylls med ord och teckningar. Över scenen blåser man såpbubblor, som för att understryka livet som flykt.

– Ensemblen kastar sig hejdlöst ut och tycks märkvärdigt bekväma med denna hyperkomplexa textmassa, där de växelvis agerar grekisk kör, serietecknare, soldater eller nyhetsuppläsare. Allt hanterar de med en avvägd balans mellan skarpladdad humor och intensiv vrede. Den som utrustar sig med ett öppet sinne har mycket att upptäcka på Borås stadsteater.