Danska regissören Lone Scherfigs ”The Riot Club” kittlar med sitt tema, där bilden av en grupp välartade Oxford-gossar frontalkrockar med hedonismen inom en exklusiv elitklubb där samma ynglingar blottar sitt klasshat.

Riktigt så politiskt vass som man hade önskat att den var, blir tyvärr aldrig ”The Riot Club”, även om den skickligt balanserar ”Brideshead Revisited”-doftande publikfrieri med en mörkare kritik av gruppdynamikens baksidor.

Genom en parodi-anstruken (och en aning överflödig) inledningssekvens där ett 1700-talssällskap bildas med dekadens som ledord, ger oss Scherfig bakgrunden till Riot club, en exklusiv herrklubb vars anor passionerat upprätthålls generationer senare.

I det nutida Oxford är ett Riot club-medlemskap ytterst svårt att uppnå. Att ens visa intresse innebär omedelbart förkastande, eller, som en av Riot-ynglingarna avfärdar en ivrig aspirant: ”Den som måste fråga är i allmänhet inte rätt sort.”

Två färska studenter, den överlägsne Alistair Ryle samt den inte lika snobbige Miles Richards, föräras medlemskap. Typiska övergångsriter i form av kopiöst alkoholintag och diverse förnedring följer. Invigningsceremonins höjdpunkt ska äga rum under klubbens årliga festmiddag. En familjedriven restaurang långt ute på landsbygden, dit ryktet om Riotklubbens fäbless för svinerier ännu inte nått, är målet.

Händelseförloppet på krogen visar sig utgöra dramats utdragna crescendo. Här stryps den humoristiska, lätt publikfriande ton som Scherfig hittills etablerat och ersätts av obehagskänslor inför det som komma skall.

När kameran följer krogägaren, där han finputsar keramikfigurer i glasmontrar och ställer det sista tillrätta inför det unga ”entreprenörssällskap” som snart ska anlända, inser man – kanske lite för tidigt för filmens bästa – att ”there will be blood”.

”The Riot Club” bygger på en scenuppsättning av Laura Wade (hon står även för manus här), vilken i Storbritannien väckte en del uppmärksamhet genom att dess elitklubb bar stora likheter med en verklig motsvarighet.

I den mytomspunna Bullingdon club ska exempelvis politiska och aristokratiska toppdjur som George Osborne (Storbritanniens finansminister), Charles Spencer (bror till prinsessan Diana) och David Cameron ha ingått. Den senare har i efterhand inte velat stoltsera med den saken.

Den politiska kontexten går gissningsvis förlorad för många, men i och med att Scherfig aldrig riktigt drar sitt skärskådande av de sociala hierarkierna till sin spets, tappar också filmens budskap något av sin skärpa.

Någon karaktärsutveckling finns inte att tala om. Man tvivlar aldrig på att de bortskämda slynglarna är praktsvin, och att det hela slutar i en sorts status quo förvånar inte. Ingenting har förändrats, de rika förblir privilegierade, och en dag sitter kanske någon av dem i en ledande samhällsposition.

Men det är tjusigt och spännande så länge det varar, och stundvis riktigt otäckt.