Betyg: 3 av 5
Regi: Lisa Langseth
I rollerna: Alicia Vikander, Samuel Fröler, Josephine Bauer, Martin Wallström, Helen Söderqvist
Ung kvinna ur arbetarklassen blir attraherad och annekterad av äldre bildad man som försöker lära henne om livet och de eviga värdena. Jo, ”Pygmalion” lurar i kulisserna men i ”Till det som vackert” ser vi en uppdaterad och mindre eftergiven Eliza, och styckets Dr Higgins drivs här inte av bildningsiver eller vadslagning, här är det ”picken som styr”, som min gamla faster brukade säga.
”Det manliga geniet” har ju som bekant fått en hel del pisk i kultursfären det senaste året. Begreppet är minst sagt vagt men ändå verkar alla veta exakt vad det omfamnar: en framgångsrik mansperson med samma emotionella register som Darth Vader och som alla därför kan enas om att ogilla. Skampålen nästa. En sådan karlslok kan ju vara en tacksam måltavla i en debattartikel men som en av två bärande roller i ett seriöst drama har han onekligen sina begränsningar.
Samuel Frölers mästerdirigent är ett riktigt praktarsel, han må vara kultiverad, begåvad och upphöjd men han är ändå främst – ett praktarsel. Man får nog säga att Lisa Langseth gör det lite väl lätt för sig här. När hon dessutom i en scen tvingar oss bevittna hur denne självgode man sitter i en fönsternisch och röker, utan vare sig kläder eller självinsikt, är parodin inte långt borta.
Porträttet av Katarina, som gör ett rejält klasshopp från spritmarinerat förortshem till Operans noblesse, är naturligt nog mer arbetat och facetterat, och nykomlingen Alicia Vikander ger hennes bräckliga och samtidigt starka gestalt fullt liv. Och det är sannerligen ingen lätt roll, Katarina är en sluten och sargad karaktär, Vikander har ett ganska begränsat svängrum, hon tvingas så att säga att agera genom fasadens sprickor, men de är å andra sidan ganska många och vidgas med filmens gång. Och det är här som dramats absoluta styrka finns, i Katarinas uppgörelser med sig själv och omgivningen och kanske framför allt i hur Langseth skildrar det sociala arvets förödande destruktivitet.
Läge också att dra en liten lans för Martin Wallström som spelar Katarinas förvirrade och dumpade pojkvän, rollen är liten och något av en rundningskon men han skapar kleinkunst av det som är honom givet.
Fredrik Sahlin
Betyg: 5/6 Svenska Dagbladet
Betyg: 3/5 Dagens Nyheter
Betyg: 3/5 Expressen
Betyg: 4/5 Aftonbladet