Jojo Rabbit

Regi: Taika Waititi

Redan kultförklarad sak som vann publikens pris på festivalen i Toronto tidigare i höst. I fokus står en liten kille som är stolt medlem av Hitlerjugend och har Adolf själv som låtsaskompis. Skruvad satir om främlingsfientlighet som lär föra tankarna till Charlie Chaplins Dikatorn. Men det kan ju i och för sig mest vara säljsnack. Dock ett självklart och intressant val. Regi och manus av nya zeeländske Taika Waititi (som även gjorde vampyr-mockumentären What we do in the shadows).

Atlantics

Regi: Mati Diop

Uppmärksammad vid premiären på Cannes filmfestival eftersom det var första gången festivalen släppte in en svart kvinnlig regissör i ringdansen kring Guldpalmen. En udda mix av kärlekstragedi och gengångardrama som kanske inte riktigt lever upp till förhandshypen men som ändå är klart sevärt, inte minst för att Atlantics, precis som andra goda festivalfilmer, ger oss en chans att marinera i ett annat spännande filmtemperament.

The Report

Regi: Scott Z. Burns

Adam Drivers största titel på festivalen är den hyllade öppningsfilmen Marriage story men den här verkar också lovande. Regisserar gör Scott Z Burns som bland annat producerat klimatsmockan En obekväm sanning och Steven Soderberghs The laundromat, vilket antyder en hälsosamt regimkritisk syn på samhället. Här regisserar han en verklighetsbaserad politisk konspirationsthriller som utspelar sig kölvattnet av terrordådet 9-11. Programbladet utlovar en film i stil med Tre dagar för Condor och Spotlight.

Parasite

Regi: Bong Joon-ho

Den koreanska filmskaparen Bong Joon-ho svingar sig elegant och friktionsfritt mellan genrerna. Från monsterfilmen The Host över dystopiska tågthrillern Snowpiercer till fint finurliga fabeln Okja, och nu då ett småskruvat socialt drama där samhällsklasser frontalkrockar så det sjunger om duken. Gemensam nämnare för alla hans titlar är en sinnesvidgande fantasi som sätter naturlagarna ur spel och publiken i gungning.

While at war

Regi: Alejandro Amenábar

Den spanske favoriten Alejandro Amenábar, som för 18 år sedan gjorde en av filmhistoriens främsta spökfilmer, The Others (och innan dess fina Öppna dina ögon), slänger en blick i backspegeln och berättar en sann historia om författaren Miguel de Unamuno som var en av de få som vågade sätta sig upp mot diktatorn Franco. Anti-fascistiskt tema som är lika aktuellt idag som då.

State funeral

Regi: Sergei Loznitsa

Dokumentär där den ukrainske Cannes-vinnaren Sergei Loznitsa återskapar diktatorn Josef Stalins fyra dagar långa begravning. En uppvisning av en (påtvingad) personlighetskult där folket låtsas att, eller suggereras till, gråta för despotens död. Sålunda ännu en chans att ta del av filmmakarens förmåga att hitta torr humor i kafkaeska situationer (som vi sett i Den ödmjuka) och att skildra maktens absurditet.

Porträtt av en kvinna i brand

Regi: Céline Sciamma

Franska Céline Sciammas romantiska drama i 1700-talskostym, som lyckas vara sensibelt och jordnära på samma gång. Det handlar om skapande, passion och förbjuden kärlek mellan två unga kvinnor insnärjda i patriarkala förväntningar och normer. Dynamiskt manus (som vann pris i Cannes) vars intensitet växer i samma takt som huvudpersonernas passion gör det. Potent närvarokänsla levereras av huvudrollsduon Noémie Merlant och Adèle Haenel (som också pryder festivaltidningens förstasida). Den sistnämnda franska stjärnan medverkar för övrigt i tre av festivalens filmer.

Seberg

Regi: Benedict Andrews

Biografiskt drama om franska Nya Vågen-stjärnan Jean Seberg som på grund av sitt engagemang för medborgarrättsrörelsen fick FBI efter sig. Seberg har fått rätt låga betyg på Metascore men det här är sannolikt sevärt för alla som gillar metafilm, och extra kul att den passande nog politiskt medvetna Kristen Stewart spelar huvudrollen.

Whistlers

Regi: Corneliu Porumboiu

Småknäpp rumänsk krimkomedi som inte har riktigt samma slagkraft som filmmakarens politiska satir från 2006, 12:08 öster om Bukarest. Likväl en högst säregen fifflarstory som rör sig mellan Rumänien och den lilla Kanarieholmen La Gomera – där huvudrollen lär sig öns traditionella visselspråk för att kunna kommunicera ostört med sina kumpaner inför en stöt.

Vivarium

Regi: Lorcan Finnegan

En ren chansning men om man som undertecknad går igång på historier som rotar i sprickorna på medelklassens diskreta fasad, verkar Vivarium bjuda på vederkvickande villaångest. Jesse Eisenberg och Imogen Potts spelar ett ungt par som planerar att sätta bo i trygga byn Yonders, som visar sig vara förortsidyllen från helvetet. Lätt att ta sig in, omöjligt att ta sig ut.