Charlotte Brontës klassiska roman ”Jane Eyre” från 1847 har älskats, filmatiserats och dramatiserats i oändlighet. Men det hindrade inte författaren Tone Schunnesson från att göra sin egen tolkning av den.

– Jag tänker att det är en evig berättelse, för den handlar om alla de stora sakerna; att bli fri, att bli sin egen, att bli förälskad, galenskap, hemlöshet, fattigdom…säger Tone Schunnesson när Kulturnyheterna träffer henne inför premiären av Jane Eyre på Folkteatern.

En förutsättning för att hon skulle vilja göra en bearbetning av romanen var att karaktären Bertha Mason, den ”galna kvinnan på vinden”, skulle få repliker.

– Framförallt vill jag ge Bertha en röst för att jag är väldigt nyfiken på henne och känner igen mig i henne. Snarare kändes det som att det skulle vara svårt att dramatisera pjäsen på något annat sätt, utan att ge henne röst. Det var inte något politiskt eller aktivistiskt beslut – utan ett mänskligt. För mig var det helt nödvändigt att hon skulle få börja tala, säger Tone Schunesson.

Bertha Mason hålls inlåst på vinden på godset Thornfield Hall. Guvernanten Jane Eyre hör ibland ljud och skratt där uppifrån, men får inte veta vem det är som låter. Det är först när Jane Eyre ska gifta sig med godsherren Mister Rochester som hans mörka hemlighet uppdagas. Kvinnan som han gömt undan är hans fru sedan många år tillbaka och är, enligt Mister Rochester, sinnessjuk. Nu står hon i vägen för hans nya äktenskap.

Jane Eyres inre röst får egen roll

– Det som blir uppenbart i en närmare läsning av Jane Eyre är att det finns faktiskt bara ett vittnesmål för att hon från början är galen – och det är ju Rochesters vittnesmål. Och det var väl det som drabbade mig i en omläsning när jag började med pjäsen. Att den enda man får lita på är Rochester som säger hon var galen.

Tone Schunesson har gett Bertha Mason långa monologer som låter publiken ta del av hennes perspektiv på rollen som ”galen”, som hon har tilldelats. Även karaktären Jane Eyre har fått ett nytt lager. På scenen följs hon av en till rollfigur, en sorts inre kommentator till allt hon säger.

– För mig var det en utmaning att närma mig Jane Eyre och se henne för den hon faktiskt är. Hon är ung och hon är naiv, men hon är också någon som blir lycklig på någon annans bekostnad – på Berthas bekostnad. Och jag ville absolut inte att det skulle bli någon käck berättelse om en ung kvinna som går ut i livet. Den gestaltningen av Jane Eyre har man sett många gånger liksom, säger Tone Schunnesson.

Ser det inte som feminism

Hon ser inte romanen Jane Eyre som feministisk och är trött på att verk kallas feministiska bara för att kvinnor har skapat dem. Och hon tycker att berättelsen står sig väl i dag – feministisk eller inte. Konst är konst, menar hon.

– Det som är nice i dag är ju att jag lever och har skrivit en röst till Bertha, skrattar Tone Schunnesson och fortsätter:

– Det kan ju vara en tröst. Att det finns någon där ute som ger ett nervvrak en röst.