Psykologerna lär oss att en grundkänsla genom felaktig inlärning kan ersättas med en annan. Exempelvis kan sorg förvandlas till vrede, om vi lärt oss det under uppväxten.  

Ingen spelar detta reptilsnabba skifte så sömlöst som Alexej Manvelov (Innan vi dör, Chernobyl). Hans ledsna gangster Teddy Maksumic har stirrat ner i Nietzsches avgrund så länge att den inte längre vågar stirra tillbaka. Hans blick signalerar en melankoli som minsta gnista kan få att explodera i våld.  

Top Dog är baserad på succéförfattaren Jens Lapidus andra boktrilogi om Stockholms undre och övre värld – det vill säga grabbarna i orten å ena sidan och affärsjuristerna å andra. Lapidus stil har kallats Stockholm Noir, men i Top Dog kan vi snarare tala om Södertälje Noir.  

Serien börjar med att en arvtagare till ett företagsimperium försvinner och företagets advokatbyrå skickar en av sina toppjurister Emily Jansson (Josefin Asplund) för att spåra upp den unge vd:n snabbt och snyggt. Helst utan att blanda in polisen – här finns ju aktieägare att ta hänsyn till.  

Spåren leder till Södertälje. Där har ovan nämnda Teddy muckat efter tio år på kåken och är fast besluten att lämna det gamla bakom sig. Hans (gangster)chef Isak ger honom emellertid ett sista uppdrag: ta reda på vad den där advokaten som snokar i trakterna vill.  

Ganska snart står det klart att trådarna Emily och Teddy drar i från varsitt håll tillhör samma olycksbådande nystan.  

Men det är inte mysteriehärvan som är behållningen i Top Dog. Det är hantverket.  

Top Dog är krispig och mörk som det anstår ett bra kriminaldrama. Stadsljusen fladdrar förbi i natten, advokatbyråns räta linjer går igen i Södertäljes höghussiluetter. Alexej Manvelovs närvaro håller spänningen vid liv: ska han gråta eller krossa någons huvud mot trottoaren?  

När eftertexterna rullar är det gänget i Södertälje som dröjer sig kvar: den mjukisbyxklädde Rewan (Kardo Razzazi) – en trött, grizzlybjörnsliknande gangster. Den nya chefen Isak (Mahmut Suvacki), lika nyckfull och farlig som en Scorsesegangster. Den hårda och förslagna Anina (Sara Shirpey), frisörskan som fått nog.  

Södertäljegänget är kött och blod. Sådant springer förstås ur starkt skådespeleri, men också ur ett starkt manus. Veteranen Veronica Zacco har skrivit en levande och lyhörd dialog. Sen har hon också slipat sina klor på kvalitétsserier som Bron och Störst av allt.  

Det sägs att i en bra tv-serie minns vi inte vad som hände men vi minns karaktärerna. Jag har redan börjat glömma den kidnappade miljardären och när och hur och varför, men kommer sent glömma gangsterbröderna i Södertälje.