De senaste decenniernas Star Wars-filmer har med växlande omsorg finslipat universumet – det ska se ut, låta, dofta och kännas så som det kändes när vi var barn. Alltså inte hur det verkligen såg ut i de idag ganska daterade filmerna, utan hur det kändes.
Det är förstås som att greppa efter rök.
Det har gått fem år sedan Rymdimperiet besegrades, krigsherrar och legosoldater styr galaxen. The Mandalorian (Pedro Pascal) är en skicklig prisjägare, lika kvick i repliken som med laserpistolerna. När han gör entré på en rymdbar tystnar sorlet. Han tar alltid sin man, även om det innebär ett mindre folkmord längs vägen.
Men tiderna är tuffa. Uppdragsgivarna betalar sämre än förut. När han så åtar sig ett särskilt lukrativt uppdrag – att tillfångata en speciell varelse åt en inflytelserik person kallad Klienten, (Werner Herzog), förändras allt.
Varelsen han ska gripa visar sig nämligen vara en urgullig grön bebis med spetsiga öron. På nätet har varelsen kallats Baby Yoda, eftersom den ser ut som en miniversion av Luke Skywalkers 900-åriga mentor. I serien kallas den The Child.
När någon är så gullig, och dessutom snart visar sig ha övernaturliga krafter, skapas en konflikt inuti den kallhamrade prisjägaren. Kan man bara lämna ett så sött barn till en sådan uppenbar skurk?
The Mandalorian och The Child bildar ett klassiskt ”odd couple”: surpuppan och den godhjärtade idioten som inte kan läsa av signalerna. Sakta får den kallhamrade prisjägaren kontakt med en ömtålig kärna som alltjämt pickar längst in i hans stålklädda bröst. Man drar sig till minnes filmer som Turner & Hooch, Rain Man, eller varför inte En man som heter Ove.
Regissören Jon Favreau har använt ordet ”Clint Eastwood-esque” för att beskriva sin huvudkaraktär. Faktum är att en hel del är lånat från spaghettiwesterngenren. Inte minst hur den svenska Ludwig Göranssons utmärkta kompositioner åkallar den bortgångne Ennio Morricone när flöjter och gitarrer anas bakom laserfighterna och de hostande rymdskeppen.
Men spaghettiwestern är ytan. The Mandalorian är framför allt en feelgood i yttre rymden. Det är samspelet mellan The Child och The Mandalorian som är behållningen.
Vi som sett Game of Thrones vet hur karismatisk den gode Pedro Pascal kan vara, men hur han lyckas vara så charmig med en hjälm över huvudet och i samspel med en docka (som tack och lov inte är animerad utan styrs av en dockspelare), är svårt att förstå. Musiken hjälper till givetvis, och kostymen, som för ovanlighetens skull spelar en uttalad roll.
I The Mandalorian saknas visserligen John Williams ikoniska ledmotiv från 1977 men frågan är ändå om det går att få det att kännas mer Star Wars än så här.