Tove Lo slog igenom 2013 med singeln Habits (Stay High), en vackert desperat dumpad-låt för millennials om att hålla festen vid liv för att slippa tänka på sitt ex. Sedan dess har Tove Lo gjort sig känd i USA som den där svenska artisten och låtskrivaren som gör smarta, roliga och ärliga texter om livet, droger, kärlek och sex.
Den destruktiva partytjejen har blivit en slags persona som är kaxig och kul, men när Tove Lo är som allra bäst så är hon som popens svar på Girls-skaparen Lena Dunham: när hon gör låtar som saknats förut, låtar som man aldrig tidigare hört. Åtminstone inte inom den kommersiella popen.
Som Cool girl, förra dubbelalbumets största hit, inspirerad av Gillian Flynns bok Gone Girl. Om att vara den där tjejen som aldrig ställer några krav, som inte alls behöver definiera ett förhållande och som absolut kan tänka sig att spela tv-spel med killen och hans polare sju kvällar i veckan.
Eller som Bad as the boys, en av Sunshine Kittys höjdpunkter. En låt om att som tjej förälska sig i en annan tjej för första gången, men bli ghostad. Allt i ett musikaliskt 80-talslandskap. En slags Cruel summer ur ett lesbiskt eller bisexuellt perspektiv. En pärla man inte visste att man saknat, helt enkelt. Här samarbetar Tove Lo med ALMA, en ung artist från Finland som gör pop med punkig attityd och som hade kunnat vara Tove Los lillasyster. En match made in heaven, på alla sätt.
Just systerskap är ett av Tove Los musiks starkaste teman. Något som kommer igen även på Glad he's gone, albumets första singel: ett snällt men ärligt pep talk till en dumpad tjejkompis, och så lyckan över att få sin kompis tillbaka från en tråkig, taskig kille. En låttext helt fri från klyschor, allt över ett snyggt plockande på en akustisk gitarr och svävande synt.
Även pop- och discodivan Kylie Minogue är med på en låt: Really don't like u. Att lyfta fram äldre kvinnor som inte anses ha fått den respekt och uppskattning de förtjänade när det begav sig är en slags feministisk trend. Och Minogue är verkligen en artist med massor av bra musik på sitt CV.
Men tyvärr kommer hennes röst inte riktigt till sin rätt på just den här låten som rent musikaliskt är ganska platt och tråkig och inte bjuder på något av den lyxiga discopop man förknippar med Minogue. Man blir också nyfiken på hur väl Minogue bottnar i låttexten som handlar om att som god feminist tillrättavisa sig själv när man märker att man är svartsjuk på exets nya tjej. En låt som känns väldigt mycket Tove Lo och väldigt lite Kylie Minogue.
Och det är just den då och då slappa och lite tråkiga produktionen som är Sunshine Kittys största problem. Det är för många ljudmässigt anonyma, blodfattiga, tunna låtar. Där Lady wood-låtarna lånade av house och techno finns nu ofta en EDM-radio-dräkt som låter omodern och fabriksgjord och som kunde tillhört vem som helst. Inte coola, modiga Tove Lo, popens Lena Dunham, som alltid stått ut ur mängden.