Ibsen är en osedvanligt samtida dramatiker, han spelas ofta och på scener även långt utanför Norden. Hos Ibsen finns också mycket att ösa ur för en romanförfattare: konflikten i hans dramer får ingen entydig lösning och gestalterna är komplexa intill gränsen för det gåtfulla. Inte minst gäller det kvinnorna hos den sene Ibsen.

Det är också två av dem som står i centrum för de moderna romanversionerna: Vigdis Hjort har tagit sig an Hedda Gabler i pjäsen men samma namn, Klas Östergren gör  Hilde Wangel, som har biroller i Byggmästare Solness och Frun från havet, till sin huvudperson, och danska Merete Pryds Helle har valt den pjäs inget Ibsenprojekt kan gå förbi: Nora från den tidiga Ett Dockhem.

I dramat får vi följa Nora något dygn där bitar av det förflutna spelas upp, Pryds Helle ger henne en förhistoria, berättar om hur hon förminskas redan av sin far innan hennes man konsekvent kallar henne sångfågel och ekorre, medan det i själva verket är männen som är svaga och bräckliga bakom sina blankputsade fasader.

Nora förfalskar en växel för att kunna ge sin man en resa till Italien där han ska kurera sina nerver, men på vägen är det Nora som växer till insikt om hur lite hennes kärlek till maken är besvarad. Det är tack vare det stöd hon får av en rad kvinnor som hon utvecklas och tar konsekvenserna av sin insikt. Männen kan däremot inte vara vän med henne, bara åtrå henne.

Pryds Helle berättar i scener, utgår från de platser som formar Nora, Lysgården i barndomens Molde, Kristiania, olika städer i Italien. Hon ligger nära dramat och avtäcker sådant som ligger dolt hos Ibsen: sexuella övergrepp, bortlämnade halvsyskon, könssjukdomar. Hon avslöjar där Ibsen bara antyder, men hon är i grunden på samma sida som han: samhällskonventionerna har stängt in Nora, hon måste bryta sig ur fågelburen.

Även Hedda Gabler är instängd, men reagerar på sin situation på ett mer svårbegripligt vis än Nora. Vigdis Hjorth gör henne till man i sin Henrik, och antyder därmed att mannen i våra dagar minst lika mycket som kvinnan vantrivs i sin roll och kläms mellan de krav som ställs på honom från olika håll. Henrik har inte vågat leva det liv han kan, i stället har han nöjt sig med det han egentligen inte alls vill ha: en småborgerlig tillvaro med tryggad ekonomi men utan passioner. Han hinns upp av det förflutna och tar det ena steget efter det andra mot den oundvikliga katastrofen.

Hjorths roman utspelar sig i vår egen tid, men den har mycket gemensamt med Ibsens: familjen är en förtryckskammare, faderns makt är obruten inte minst för att kvinnorna spelar med och hjälper till att dölja övergrepp. Hjorth är en driven författare som håller spänningen hög medan hon skickligt omvandlar Ibsens drama till trovärdig samtidsskildring.

Även Klas Östergren intresserar sig för det som bara skymtar hos Ibsen, och vad passar då bättre än att lyfta fram en biroll ur skuggorna? Hilde Wangel är ett äppelkindat litet barn i Frun från havet, styvdotter till huvudrollen och inte mycket äldre när hon utkräver det den gamle Byggmästare Solness en gång lovade henne samtidigt som han tryckte henne mot bokhyllan i hennes fars bibliotek. Östergren placerar henne i Berlin på 20-talet, hon är nu dryga 40 och drabbas mitt i livet av panikångest; hos psykoanalytikern låter hon minnena välla fram, övergreppet i barndomen men också egna försyndelser. Hon är nämligen inte så oskyldig som hon kan verka, hon kan inte låta bli att ”fingra på andra öden”, uppmuntra andra att driva sig själva över sin förmåga.

Östergren följer henne upp i åren, låter henne söka sig till starka män som går över gränsen, och tecknar samtidigt bilden av en tid då mycket av det som skiner bedrar och det är lätt att hamna i fel sällskap, de må vara 1930-tal eller vår egen tid.

Hur olika de tre romanerna än är, tar de alla fasta på det dolda hos Ibsen, det förflutnas förbrytelser som återverkar i nuet och de strukturer som håller människor inlåsta. Ibsen verkade i en tid som inte längre finns, ändå talar den till oss genom de tre författarna så att vi förstår och känner igen oss.