Under första halvan av 1900-talet publicerades två böcker som fortfarande anses vara de mest tongivande dystopierna: George Orwells 1984 (1949) och Aldous Huxleys Du sköna nya värld (1932).

När Huxleys berättelse om en samhällskropp som tvingats till lydnad genom kemiskt alternerad vilja snarare än diktatoriskt förtryck blir tv-serie är den inte, som sin förlaga, unik. Snarare en nära släkting till flera serier och filmer från de senaste åren: Westworld, Hungerspelen, Insurgent, The handmaid’s tale, Black mirror med flera.

I New London är alla människor odlade i ett labb och indelade i strikta klasser: De härskande Alfa och Beta och de arbetande delta, gamma och epsilon. Alla är (i teorin) nöjda med att vara del av den kontrollerade samhällskroppen tack vare lyckodrogen Soma som samtliga medborgare proppar i sig.

Familj och monogami är utplånad – det är varken nödvändigt eller önskvärt eftersom barn inte tillåts födas på naturlig väg. Har man inte bytt sexpartner på ett par veckor kallas man in på kvartsamtal hos en överordnad.

Av de mörka visioner Huxley såg framför sig är det kanske denna som ligger närmast samtiden. Debatten om kärlekens devalvering i och med dejtingappar och oändliga möjligheter att välja, bli vald och bli bortvald har diskuterats såväl inom det akademiska fältet som i litteraturen och debattartiklar.

Jessica Brown Findlay (Downton abbey) gör det mesta av rollen som den ganska platt manusförfattade kvinnliga huvudrollen Lenina, men det finns inte mycket att jobba med där. Det är istället Harry Lloyd (The theory of everything) i rollen som Bernard – som av någon anledning inte lyckas känna den medicinerade lycka som krävs av honom – som lyser. Hans kombination av robotiskt trevlighetsfejs och sorgsna rådjursögon sätter helt rätt ton.

Sämre lyckas Alden Ehrenreich (Solo: A star wars story) som spelar ”Vilden John” – en man född utanför systemet som ska vara representant för den verkliga världen utanför New London. John ska föreställa den mest mänskliga personen i berättelsen eftersom han inte tar Soma, men hans kroniskt uttryckslösa ansikte får en att undra om inte lite Soma är att föredra trots allt?

Den största insatsen i serien står scenografen David Lee (Watchmen) för. New Londons futuristiska arkitektur ser ut som om 50-talet gissat hur 80-talet skulle se ut och för tankarna till både Familjen Jetson och Blade runner. Det påminner om att just vår civilisation inte alltid är så modern som vi skulle vilja.

Det samma gäller kostymen av Susie Coulthard. Alla i New London bär monokroma, trendriktiga ”ljust och fräscht”-kläder som känns helt rätt för den ”frivilliga diktatur” man vill skildra.

På det stora hela står sig Brave new world i dystopikonkurrensen, även om den inte sticker ut. Jag kommer att fortsätta titta.

Recensionen omfattar tre av totalt nio avsnitt. Brave new world visas på HBO Nordic.