Ratched är, åtminstone på pappret, baserad på skurken ur boken och filmen Gökboet. I Gökboet symboliserar syster Ratched en monoton vardagsondska född ur byråkrati och en förkärlek för ordning, reda och strikt moral. Frågan är om det inte motverkar läskigheten att ge en sådan person en bakgrundshistoria?

Ryan Murphy, en av de flitigast använda serieskaparna just nu (American horror story, Hollywood, Pose, Feud, Glee), har tagit vara på Ratcheds tillknäppta intryck, men utöver det har Netlix Ratched inget att göra med Gökboet.

Serien inleds 1947 med ett brutalt mord på ett antal präster i en liten stad. Syster Ratched (Sarah Paulson) söker anställning på det lokala mentalsjukhuset i Lucia – nyligen öppnat och med en modern inställning till psykisk sjukdom. Här ska man kunna botas och inte bara förvaras.

Det dröjer inte länge förrän man förstår att syster Ratched inte drar sig för att hota, manipulera och gå över lik för att få som hon vill. Hon har även en personlig koppling till prästmördaren.

Att Ryan Murphy hyser en fascination för Hollywoods guldålder har han visat tidigare och Ratched är inget undantag: känslan ska vara att titta på en Hollywoodklassiker, men med lite modernare kvinnosyn och HBTQ-tematik.

Musiken påminner om en Hitchcock-film och Murphy har även lånat Hitchcocks grepp att låta dramatiska skräckscener utspela sig i blinkande grönt eller rött ljus. Mentalsjukhus och ståtliga herrgårdar känns som hämtade ur den italienska skräckklassikern Suspiria.

Ratched är en visuell fullträff (stor skärm rekommenderas) men ramhistorian är spretig. Förutom Ratcheds huvudmotiv (som här utelämnas för spoilerkänsliga) finns så många sidohistorier och teman att man hinner glömma bort vad det egentligen handlar om: Hämnd? Samkönad romans? En påminnelse om mentalvårdens historiska brutalitet? En annan hämnd? Eller ska det vara en renodlad skräckhistoria?

Varje ny person som dyker upp är dessutom så omsorgsfullt överbelastad med tokiga personlighetsdrag att när äkta känslor ska visas upp framstår de som otrovärdiga eftersom man bara förväntar sig manipulation och manerat beteende.

Detta till trots är Ratched en mestadels underhållande och spännande berättelse. Sarah Paulson är bra som vanligt – samlad och på gränsen till nervsammanbrott i lagom balans. En varning utfärdas även till äckelmagade: Ratched innehåller en hel del blodiga scener och äckliga ben-kross-och-knak-ljud. Lobotomiscenen (som visar hur det faktiskt gick till) får även den härdade att titta på skärmen mellan fingrarna.

Ratched har premiär 18 september på Netflix.