Den här ambitiösa serien är baserad på journalisten Thomas Pettersson bok Den osannolika mördaren som hävdar att det var grafikern Stig Engström, även kallad Skandiamannen, som i en överloppsgärning tar livet av Olof Palme och då för alltid förändrar landets självbild.

Serien lotsar oss med frekventa tidshopp, från Engströms barndom ända fram till nutid, inklusive presskonferensen i juni 2020, där åklagaren Krister Petersson säger att det med största sannolikhet var just Stig Engström som utförde dådet.

Berättelsen lunkar framåt stegvis men självsäkert i en välskräddad kostym som vi känner igen från andra alster (Call Girl, Gentlemen och Jakten på en mördare) som vill berätta hur det gick till när Sverige luktade svettvarm nylonskjorta och gula Blend: tokiga frisyrer, ett hejdlöst rökande och en scenografi i byråkratisk, grön nyans. Såg det ut så? Kanske. En suggestiv kliché är det i alla fall.

Även om upplösningen är känd på förhand finns här en sugande känsla av att titta på något viktigt. Scenerna från nutid, där Thomas Pettersson söker efter sanning, ter sig dock onödiga och mer redovisande än berättande.

Hela skådiseliten är på plats, som sig bör i ett sådant här stort projekt. Men det är lite våghalsigt att klä väldigt kända namn i estetiskt utmanande frisyrer. Risken är stor att det snarare blir maskerad än trovärdigt drama. Ändå fungerar det faktiskt riktigt bra, vilket är en eloge till såväl aktörer och regi som kostym och mask. Överhuvudtaget en mycket stilfull produktionsdesign.

Men! – vi måste prata om Robert Gustafsson fettfeja.

Gustafsson gör en suverän insats i huvudrollen, mejslar fram den här trumpna och ständigt missnöjda figuren i full relief. Men illusionen får sig en liten törn varje gång han dyker upp med sina silikonbaserade dubbelhakor. I de lägena är han inte Stig Engström, han är Robert Gustafsson med fettfeja.

Kravet på att rollfigurerna måste se identiska ut med sina verkliga förlagor kan, som här, vara ett black om filmfoten.

Varför inte lita på skådespeleriet förmåga att skapa illusion, eller välja en annan skådespelare som så att säga redan har fysionomin med sig. Ursäkta mig Henrik Dorsin, men du hade fungerat toppen som Stig Engström – som här faktiskt framstår som Ove Sundbergs ännu mer störda storebror (Dorsin visade ju i dramat Flocken att han full tillgång till sinnets mörkare nyanser).

Stig Engström var enligt den här fiktionen en man som vill hänga med det coola gänget, som i hans fall var överklassen i Täby, men istället blev han ständigt pikad av arroganta alfahannar (Magnus Krepper!) som snabbt fick upp vittringen av hans pyrande osäkerhet. När den täta Täbyeliten rackade ner på Palme med salivstänkande hat såg Stig Engström sin chans till att stiga i statusgraderna.

Det var med andra ord överklassens Palme-hat som krattade banan för mordet men det var en svag själs mindervärdeskomplex som avlossade skotten.

Kort sagt en spännande, snygg och sevärd serie som sympatiskt nog klarar av sitt ärende på fem avsnitt.

Ja, om Stig Engström nu verkligen var mördaren, annars är det ju stolpe ut.